Ejneborn och Parkinson

En efterlängtad dag. Semester. Längtar efter lugna morgnar. Tystnad. Ta allt i min takt. Tillåta lång startsträcka. Lyssna på kroppen. Väcka kroppen långsamt. Och njuta av morgonkaffet på altanen eller i favoritfåtöljen. Bara vara.

Men vänta, hur gör mr Parkinson på semestern? Han har inte ansökt om semester. Vet han ens vad semester är? Hallå mr P, bara så du vet så vill jag inte ha ditt sällskap på min semester! No way!

Har ändå en bra känsla med mig in i semestern. Medicinerna hjälper mig rätt bra nu. Ska finjustera lite bara. Fortfarande väldigt trött men kommer kunna sova när jag behöver det nu. Träning och vila/sömn blir mitt absoluta fokus på semestern. Inte prestera och inte jaga.

Jobbet har känts roligt och även om jag inte hann allt jag hade tänkt så låter jag mig inte stressas. Att jag gick upp i tid när det nu var lugnare omkring mig och jag jobbat med det jag brinner för känns som ett klokt beslut.

Kikar på min dopamin-tatuering. Den blev betydligt viktigare än jag kunde tro. Inte stressa och inte köra slut på energin. Inte slösa på dopamin, bara lagra!

Hej semester här kommer jag!