Nu tänker ni att jag gjort ett fett aktieklipp eller ärvt en förmögenhet. Kanske vunnit på triss? Men nej så är det inte. Kontot byggs inte upp när man är sjuk. Tvärtom logiskt sett. MEN jag är den som har tur i kärlek och det är så stort för mig. Det som räknas.
Ikväll har vi haft en galet mysig kväll med våra ungdomar. Altanhäng fram till midnatt. Käkat thai-mat och surrat. På vår lummiga mysiga altan. I loungen med citronträd och fikonträd. Massa grönska. Love it! Lyktor och tända ljus i mörkret. Musik och känslor. Minnen och skratt. Sång och fnitter. Framtidsdrömmar. Sedan myggspiral och filtar. Myyyyyyys!
Den där lyckokänslan att bara vara tillsammans. Förstår ni vad jag menar? Med det dyraste och finaste som finns. Värme. Lycka. Tacksamhet. Känner mig sjukt upprymd. Lilleman (177cm, snart 15 år) saknas oss då han är på läger. Men vi hade samma kvalitetstid med honom i Spanien. Men känslan då jag nästan sprängs inombords av lycka och stolthet. Över våra fantastiska barn. Obetalbart!
Jag kan känna panik över att inte alltid ha det så här. Klämkäckt ska jag vara tacksam att jag har det här och nu. Javisst! Jag ÄR sjukt tacksam. Men jag vill alltid finnas där. Jag kan inte tänka mig att inte finnas där. Jag älskar ju de här fantastiska ungarna så sjuuuuukt mycket. Jag vill vara med i deras fortsatta liv. ALLTID ❤️
Ejneborn och Parkinson 
lycka!! ❤️❤️
GillaGillad av 1 person
Jaaa ❤️🙏🏻
GillaGilla
Väldigt rik! ❤️❤️😍
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Underbart ❤ – vi hade en fin kväll i Lövskär med alla systersöner på besök. Inklusive ett kvällsdopp i ett ljummet hav!
GillaGillad av 1 person
Vad härligt det låter ❤️
GillaGilla
Hejsan Eva,
Tråkigt att höra att du fått parkinson på en så ung levnadstid. Jag vet precis hur det är och förstår att du har de jobbigt. Själv var jag 51 år när parkinson konstaterades (2011). Det började med att jag skakade i benet när jag satt i bilen, men när jag la handen på benet så slutade skakningarna. Sen fick jag problem med att jag inte kunde gå riktigt, jag släpade med benet Efter att ha gått normalt i 50 år var det svårt att acceptera. Jag trodde det berodde på skorna, 2011 köpte jag 10 par nya skor, men inga skor var bra nog. Sen började gå efter folk på gatan och försökte härma deras gångstil. Jag kände att det var något i kroppen som inte stämde men jag visste inte var det var.
Den 31 maj 2011 hade vi födelsedaagskalas för min dotter som fyllde11 år. En av mina vänner (irma) som är fysioterapeut sa till mig vet du att du går precis som någon som har parkinson?
Jag började googla och visste på en gång att det var parkinson som jag hade.
*Jag hade mist mitt luktsinnen sen flera år tillbaka.
*Jag dreglade saliv ur mungipan på den högra sidan
*Mitt tal blev otydligare
‘*jag skakade i mitt vänstra ben
*Jag gick hopkrupet och hade problem att röra mig.
*Jag sov dåligt
Troligtvis var det ännu mer saker men det kommer jag inte inte ihåg, men vet att jag tyckte det var bra att jag hade fått en diagnos, så att jag visste var det var. Började med medicinering och mådde genast mycket bättre. Jag bor i Holland och har en mycket bra neurolog på VU sjukhus i Amsterdam. När hon sa att jag hade parkinson sa jag på en gång: jag har världens roligaste jobb och tänker inte sluta. Det tyckte min neurolog Liesbet Foncke var en bra inställining, men …..
2015 insåg jag att jab måste sluta med mitt jobb som key account manager på SAS i Amsterdam- och jag blev sjukpensionär.
Vad som vair jobbigaste för mig i hela den här processen är att jag har alltid varit någon som gjort 10 saker samtidigt, och hade koll på allt uta n att skriva ner något. Känns svårt och jobbigt att kroppen har lämnat mig i sticket! Det här var väl ändå inte meningen???
Med vänliga hälsningar
Lena Sjöstrand
GillaGillad av 1 person
Hej Lena! Och STORT tack för att du delar med dig. Det betyder enormt mycket. 🙏🏻 Känner igen mig i så mycket av vad du skriver. Läser om och om igen. Finns du på messenger? Skickar PM ❤️
GillaGilla