Må din väg gå dig till mötes

Det är inte ofta jag går i kyrkan. På mycket få bröllop nuförtiden då min generation är inne på ”andra varvet” och borgeligt. Men på några fler begravningar. Men ändå inte ofta. Sedan kan jag någon gång gå in i en kyrka för att tända ljus. Det är fint och det kommer från att min mamma ofta gjorde så när vi kom till nya städer. Jag har aldrig läst bibeln. Har aldrig över huvudtaget haft den religiösa sidan hemifrån. Och tycker psalmer ofta är hopplösa att sjunga.

Jag har liksom blandade känslor i kyrkor.

Å ena sidan kan jag känna att det är lite smärtsamt. Fäller lätt en tår där. Har haft några tunga avsked i kyrkor. Speciellt den gången med den lilla vita barnkistan. Vacker sång/musik i kyrkor kan göra mig till en gråt-fontän.

Å andra sidan kan jag känna en slags längtan i kyrkor. Längtan efter en inre frid om själva döendet och en trygghet i tro på någon fortsättning. Kan uppleva en slags avundsjuka på de som är troende. De verkar så trygga och fria från ängslan inför döden och dessutom är de övertygade om något efter detta. De lutar sig mot ”sin Gud”. Jag är både rädd för själva döendet och rädd för ett totalt slut. Finito?

Ibland har jag varit förbannad på en Gud jag inte ens trott på. När jag prövats alltför hårt. Som att han (?) skulle finnas där när jag behövde. Och dessutom ta emot min förtvivlan och ilska mot honom (?). När vi förlorade vår lilla Tindra identifierade jag mig starkt med Josefin Nilssons låt ”Min Gud”. Lyssna på den. Den är stark.

I söndags var jag iallafall i kyrkan. En lite ”modernare” kyrka. Min minsting konfirmerade sig och det var en jättefin och lättsam ceremoni. Jag kände ingen som helst smärta och fällde inga tårar. Såg bara ungdomarnas glädje och värme. Kamratskap när den är som bäst. Lycka. Och tro det eller ej men jag fastnade för texten i en psalm. Psalm 730 med irländskt ursprung.

Det hjälper att skratta

I vår familj tillåts alla känslolägen. Vi har alltid rätt till våra känslor. Vi skrattar ihop och vi tillåts vara ledsna. Vi har mycket kärlek och värme.

De som känner mig vet hur extremt viktig familjen är för mig. Känslan när alla är hemma. När vi lagar mat tillsammans. Med en bra spellista i bakgrunden. Eller när vi sitter och ser någon mysig film tillsammans. Uppkrupna i soffan allihopa. Själen blir liksom komplett.

Vi har också lite knasig humor. Vilket underlättar. Som när Mats och jag var hos neurologen och fick sjukdomsbeskedet den första februari. Jag blev förstås väldigt ledsen och chockad. Mats och jag var inte alls beredda på informationen vi fick. Mitt i all bedrövelse säger Mats ”Men du kommer bli en jäkel på att vispa”. Och ja, jag skrattade mitt i alla tårar. Neurologen blev nog förvånad. Men för mig var det skönt att få skratta. Sådana är vi.

Eller som när vi var på nuklear-avdelningen på KS för min scintigrafiundersökning. Jag fick några rör med radioaktiv vätska insprutat i ådrorna. Vi väntade spänt precis som om jag plötsligt skulle förvandlas till en blå smurf. Mats bröt tystnaden med ”Åh vad bra, gratis nattlampa”. Skratt ersatte pirriga känslor.

En annan tokighet hände när vi bara häromdagen var på kvällspromenad med Chilli och det var dags för ”nummer två”. Jag gör mig redo och trär den rosa hundbajspåsen över handen så jag enkelt kan plocka upp efter oss. Fröken Chilli tar sin tid. Möxar, bökar och snurrar runt. Om och om igen innan hon är nöjd. Suck vilken procedur. Vi väntar tyst. Det börjar plötsligt prassla som om det kom regndroppar på träden. Vi tittar båda upp men nej inget regn, inte ens ett moln på himlen. Då pekar Mats skrattande på mig och utbrister att det ju är påsen på min skakande arm. Vi fick oss ett rejält gapskratt.

För att orka det tunga behöver man ju även skratta och vara knasig. Och tänk att mr P till och med kan bidra till skratt 😂