Ejneborn och Parkinson

”Mamma är du ledsen, varför ler du ej, vill du jag ska måla någonting åt dig, många vackra färger har jag ännu kvar, gråt ej lilla mamma, allt ska bli så bra. Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag, att det regnar och är grått det gör det samma, du ska solsken i ditt fönster ändå ha…” Så börjar sången som Anita Hegerland som barn sjöng på 70-talet. Vi hade den skivan hemma minns jag. Fast jag kommer inte ihåg att vi någonsin lyssnade på den. Med Anitas norska och glada barnstämma känns låten så fin.

Min mamma hade varit förtvivlat ledsen om hon levt när jag fick min diagnos. Jag är tacksam att hon slapp det. Jag vet hur hårt det tog henne när jag hamnade i djup sorg efter att mist ett av våra barn. Och som mamma själv så förstår jag hur otroligt maktlös man känner sig när ens barn mår dåligt. Den värsta smärtan.

Idag är det sex år sedan vår fina mamma tog sitt sista andetag. Hon hade kämpat sig igenom tuffa cancerbehandlingar och dessutom en mycket svår lunginflammation. Jag och min syster blev uppringda av sjukhuset. Vi borde komma dit fick vi höra. Satte oss i bilen och åkte de längsta 50 milen någonsin. Mamma var helt fantastisk. Aktiv, alltid något på gång, nyfiken, busig, lyssnande, levnadsglad. Och hon hade ett jävlaranamma utöver det vanliga. Vi har så mycket fina minnen tillsammans och det är jag så tacksam för.

Under hennes sista vecka på IVA satt vi hos henne hela tiden. Vi höll hennes händer och vi pratade med henne. Även mot slutet då hon inte responderade. Vi tittade på monitorn med alla kurvor. Så fort någon avvek lite så blev man kall. Vi bad henne kämpa, sa att hon skulle fixa det. Och som hon kämpade. Vi var så inställda på att det verkligen skulle vända. Det fanns inget annat. Vem kunde tro att det var så här snabbt det skulle sluta. Nu när allt skulle vända. Nu när hennes hår börjat växa ut igen. 

Kroppen stängde ner del för del. Till sist insåg jag och min syster att hon behövde vårt ok att släppa taget. Hon klamrade sig kvar för vår skull. Hon slet ont. Och det gjorde så förtvivlat ont att säga det men samtidigt en lättnad: ”Mamma, släpp taget. Det är ok. Du behöver inte kämpa längre.” Jag och min syster tittade på varandra genom tårarna och båda kände att nu var det dags. Jag hann precis säga ”Mamma, ta hand om Tindra”. Sedan tog hon sitt sista andetag. Hon kom aldrig mer hem. Hon hade önskat komma hem en sista gång, men det gick så fort. Däremot bad vi begravningsbilen stanna utanför mammas hus i fem minuter. Det gjorde han och det är vi så tacksamma för. På sätt och vis fick hon komma hem en sista gång. Hennes själ hann nog ta en sväng in i huset.

Mamma skulle varit så ledsen för min sjukdom. Men vet ni vad, jag ska måla hela världen för henne. Jag ska kämpa. Jag ska leva. Jag ska göra det jag kan. Jag ska ha kul! Jag ska skratta och dansa. Jag ska använda ”alla mina färger”.

Du fattas oss älskade mamma ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️