Ejneborn och Parkinson

Nedräkning. Snart är det då ett nytt år. Festligt med champagne och fyrverkerier. Glädje och gemenskap. Blickar tillbaks på året som gått. Jösses vad mycket som hänt 2018. Väldigt mycket bra saker. Det här året har liksom inte varit som något annat år. Jag har levt mer än något annat år. Verkligen levt! Förstår ni hur jag menar?

Nytt år innebär också att Försäkringskassan planerar att jag om fem dagar är heltidsfrisk. Låter ju alldeles fantastiskt!

Min arbetsgivare vill ha kvar mig och tänker långsiktigt. De ser att deltidsfrisk 75% är max vad jag orkar med. Fast lite för mycket egentligen. Och att 100% definitivt skulle riskera den balans jag lyckats bygga upp.

Neurologen värnar verkligen om min hälsa och hon vet att hur jag lever nu påverkar hur jag mår i min framtid. Hon är tydlig med att jag måste prioritera träning och vila/sömn. Att jag inte förbrukar min framtid för att vara ”fröken duktig” här och nu. Vi ska träffas snart och vi, tillsammans med min arbetsgivares bedömning, avgör vilken nivå som är rimlig.

Egentligen är jag ju varken deltidsfrisk eller deltidssjuk. Jag har en obotlig sjukdom som heter Parkinson varje timme på dygnet. En sjukdom som klassificeras som allvarlig.

Jag dämpar symtomen med medicin. Och nu har jag en hyfsat bra balans. Växlar jag nu upp tempot så ökar symtomen och då måste jag öka min medicinering. I bästa fall räcker det. Men det fungerar inte så livet ut. Dessutom följer otrevligheter med medicinering.

Jaha, och nu då??? Tick tack tick tack tiden räknas ner. Snart där vid årsskiftet. Inte konstigt man känner sig jagad. Ett stressmoment. Och mr Parkinson han går verkligen igång på stress. Då pratar vi en extremt låg stresströskel. Ett plötsligt ljud, för mycket rörelse, göra sig iordning, ta initiativ att göra något och värst av allt åka iväg, lämna min trygghet. Då gottar sig mr P.

Undrar förresten om fru Försäkringskassan och Mr Parkinson har några påsar ihop??