Den perfekta sömnen men ändå hjärntrött

Det blir ofta så att jag blir tröttare framåt slutet av arbetsveckan. Torsdagar är en riktig tröttmössedag. När jag kom hem igår la jag mig för att vila vid kl fem. Somnade och sov i tre timmar. Var vaken två timmar och somnade sedan vid halvelva. Lyckades sova hela åtta timmar. Inte nog med det. Inatt fick jag för ovanlighetens skull ihop REM-sömn som jag behöver. Mer än två timmar!! Även djupsömnen fick godkänt. Så hurra att jag fick en perfekt sömn inatt. Om det ändå gick att sova bort den förbannade hjärntröttheten också. Det är som en ständig inflammation i huvudet. Går det någonsin över?

Hej Rigiditet

Har vant mig med tremorn (skakningarna) och dessutom har min neurolog fått träff på en medicin som jobbar bra på att tona ner detta för mig. Men nu presenterar sig även rigiditeten (muskelstelheten). Jag är inte riktigt redo för det. Min högra sida har alltid varit min bästa sida. Starkast och mest rörlig. Det bär emot att känna att höger sida nu är svagare och dessutom stel på ett nytt sätt jag inte känt. Att stiga upp ur sängen eller soffan, att ”komma igång”, har blivit en föraning till framtiden. Det gör ont strax ovanför knäna, på baksidan. Musklerna känns obefintliga där just när jag ska resa mig. Ostadig, svag och vinglig. Stapplar någon meter innan kroppen fattat galoppen. Men sedan kommer kroppen igång och det känns bra igen. Konstigt. Eftersom den träning jag investerar i nu kommer att påverka hur min kropp mår i framtiden fortsätter jag att träna, träna och träna.

ladda ned

Ettårsdagen

Idag har det gått ett år. Ett helt år sedan den där dagen då jag fick diagnosen och min världskarta snurrade runt. ”Du har Parkinson” sa neurologen. Då och där en mindre chock. Jag blev såklart jätteledsen. Här och nu då? Ja man kan tycka att det nu skulle vara en dag jag skulle må dåligt utav. Ja rent av hata. Men nej, tvärtom. Den jobbigaste dagen har inte varit den dagen. Det var när jag hade panikångestattacker och ångest. Då kroppen signalerade fel men huvudet tyckte jag hade alla rätt.

Äntligen fick jag detta datum 1 februari 2018 rätt diagnos och rätt behandling. En slags lättnad och min oroliga kropp kunde vila i professionell hjälp. Jag började må så mycket bättre.

Såklart hade jag ju velat slippa här tvångsgiftet med mr P. Vår familj var så komplett och perfekt. Så kom han och trängde sig på. Och stannade. Jag hade förstås hellre köpt mig fri från denna ofrivilliga påtvingade partner med de materiella tillgångar jag har. Hus, bil, sparande. Take it all and then leave me. Jag behöver bara min familj.

Men han är efterhängsen. Så här i tidig fas är han överkomlig att leva med. Men med tiden kommer han bli elak. Min kropp kommer att ta stryk. Jag vill inte ha honom i mitt liv!! Jag vill göra slut. Ja här och nu. Hörru, vi separerar. Går skilda vägar. Hur svårt kan det vara att förstå de signalerna. Jag gillar inte dig. Stick och brinn!

Men nu är det som det är. Så hur konstigt det än låter så väljer vi ändå att fira ettårsdagen. Jag tänker inte låta det bli en sorgens dag. Det finns ju mycket positivt. Vi firar att sjukdomen relativt sett varit smärtfri det här året. Att vi levt rätt normalt. Att jag kunnat jobba. Att vi skrattat mer. Att vi ändrat livssyn och prioriteringar. Att vi kommit närmare varandra. Att jag får ge ut en bok och hålla föredrag som kan hjälpa andra. Att få göra skillnad. Det betyder så mycket för mig. Vi lever mer!

Skit på dig mr P! Jag deppar inte idag. Jag firar det jag kan. Ikväll blir det fuldans i köket när vi lagar middag – skaldjurspasta. Och mys i soffan med familjen. Love life!

laddaned