Ejneborn och Parkinson

Idag gästbloggar min äldsta fantastiskt fina Frida ❤️ Tack 🙏🏻 Kärlek ❤️

—————————————————

Kära kära mamma… Min tuffa, coola, godhjärtade, underbara mamma som alltid ställer upp i vått och torrt. Dagen du berättade om diagnosen så blev jag inte ledsen, utan snarare lättad. Det kan låta konstigt, men efter att ha sett dig kämpa i månader med demoner som ingen av oss kunde förstå vad de var eller kom ifrån… Så var en förklaring med vetenskaplig fakta från dina prover välkomnat med lättnads suck. Det var som om alla skrämmande frågetecken byttes ut mot mer konkreta frågor om både diagnos och hur framtiden skulle se ut. När läkarna sa att du mådde så dåligt på grund av  ‘stress’ så tror jag inte någon i familjen trodde på det, vi tvivlade på läkarna och nu så här i efterhand vet vi alla att magkänslan stämde hos oss.

Sedan diagnosen tycker jag att du har kunnat leva ännu mer i nuet än innan. Du njuter mer av de små stunderna och jag tror vi alla i familjen gör det mer generellt nu. En konkret sak jag ser är att så fort vi får chansen dansar vi fuldans när vi lagar mat. Jag har till och med en film på det där man bara ser lyckan och energin sprudla från oss alla. Det känns som om du har landat mer i dig själv, men inte är det herr P:s förtjänst. Vad du har fått kämpa med olika typer av mediciner, mindfulnesskurser och din egen terapi som kommer utav att du skriver på bloggen. Att du får sätta ord på det du känner och att kunna gå tillbaka och inse hur långt du (och vi i familjen) har kommit på det här året sen du fick diagnosen tror jag är en stor del av hur bra du mår idag.

Det som gör dig så beundransvärt stark är hur du inte motarbetar herr P, snarare tvärt om. Du accepterar att han är där och lite sådär ”tjillivippen på dig” och räcker ut tungan åt han när allt han vill är att du ska brytas ner. Vi barn har vuxit upp med mottot att allt löser sig, det finns inga problem vi inte kan klara av som familj. Vi hämtar styrka från varandra och motar bort det där mörkret som kan komma med en diagnos med allt vårt ljus som finns av kärleken mellan oss. I sann gamer-anda ser jag framför mig hur du gång på gång vinner uthållighetsspelet mot han. Med dina boxningshandskar gör du en snygg fint och slår ner han innan han hinner fram till dig. Och trots att han kan få in ett enstaka slag tillbaka från gång till gång, så står du högst upp på vinnarpallen, och räcker ut tungan med ett ”tjillvippen på dig” mot han.

Du har alltid funnits där för oss mamma, och nu är det dags för oss att få finnas där fullt ut och ta hand om dig fullt ut. Herr P kan ge fan i att komma och jävlas med oss.