När barn föds skriker de. Men det gjorde inte Tindra. Idag, den 20:e april, är en viktig dag i vår familj. Vi ska inte glömma henne. Hon finns med oss alla dagar men idag är det hennes dag.
Det var en solig vacker vårdag. För sjutton år sedan. Vitsipporna blommade som bäst i Ekbacken. Men något helt obegripligt skulle ske. Något som slog ut mig fullständigt. Jag kunde inte ens sitta upp. Inte äta. Inte sova. Jag var ett kolli. Det var ett trauma. Min kropp och mitt nervsystem kollapsade. Stresspåslaget blev övermäktigt. Känns inte orimligt att hjärnan påverkades redan då.
Jag hade gått ett par dagar över beräknad tid. Reagerade inte på att det var lugnt i magen. Något jag haft svårt att acceptera eftersom det ändå var min tredje graviditet.
Värkarna började på fredagen. De avtog efter ett tag och jag somnade helt obegripligt. Hon var förmodligen redan död sedan ett par dygn. Kroppen skonade mig förmodligen med sömn för den visste att jag skulle behöva styrka.
Värkarna kom tillbaks och vi åkte in. När vi kom fram gick allt så vansinnigt fort. Jag var redan öppen nio. Ingen hann uppfatta situationen. Efter sju minuters krystvärkar var hon född. Dödfödd.
Jag kände direkt att något var fel. Hon var ju tyst. Född tyst. De sprang iväg med henne till akutrummet. Mats följde med. Kvar var jag chockad och skulle få ut en jäkla moderkaka. Så här skulle det ju inte gå till. Min kropp skrek efter mitt barn.
De kom tillbaks med henne och la henne på mitt bröst. Det här minns jag till min stora sorg inte utan jag har fått det berättat. Men jag minns att jag senare reagerade på hennes blåsvarta läppar. Och min besvikelse att inte få se hennes ögon. De var slutna.
Vi fick ha henne hos oss en stund dagen efter och försökte memorera hennes alla detaljer. Hon var jättefin. Vi levde i en overklig bubbla på DS. Att sedan åka hem och berätta för förväntansfulla storasystrar att lillasyster var i änglahimlen var det absolut svåraste vi någonsin gjort. Mitt hjärta krossades. Deras besvikelse och smärta. Och våra föräldrars febrila städaktivitet i hela huset för att göra något aktivt i allt elände.
Små kistor är verkligen tyngst att bära som Spädbarnsfonden uttrycker det. Barn ska inte dö. Vi körde henne själva från DS till Sollentuna Vi körde sakta och kröp i svängarna. Att välja gravplats liksom man väljer en tomt var absurt.
Även då skrev jag. En slags dagbok. Det var min absolut bästa terapi. Ingen har läst den sedan dess. Inte ens jag själv. Det kanske blir en till bok en dag.
Varm kram alla änglaföräldrar ❤️
Ejneborn och Parkinson 
❤️❤️❤️👼🏼❤️❤️❤️
Kraaaaaaaaaaaaaaam
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
♥️
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Tänker på Er. Stor värmande kram💞
Skickat från min iPhone
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
❤️💕❤️
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Kram !💕💖💗
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Kramar❤️
Kommer ihåg att jag prata med Inger runt denna tiden…. Vi fick ju wilma i februari 2002….
Ta hand om er❤️
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
💞…tänker på dig…kraam!💕💕
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Kraaam! ❤️❤️❤️
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Fina Eva, så vackert du beskriver denna svåra tragiska händelse. Det är nog den svåraste sorgen i en människas livet att mista sitt barn.
Vilken fruktansvärd smärta, tårarna rinner på mig när jag läser dina ord.
Jag själv får flashbacks när jag som barnmorska ha varit med dom liknande händelse. Har gråtit många tårar tillsammans med dessa hårt drabbade föräldrar. Ingen går oberörd för bi.
Varmaste Kramar till dig ❤️
GillaGillad av 1 person
Nej tack och lov kan de som inte drabbats förstå. Den smärtan vill man inte dela. Glädjen är att vi fick världens finaste son året efter. Kram Lena ❤️
GillaGilla
❤️❤️❤️
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla