Pillerparaden

Parkinson är en filur som kräver piller. Han börjar så smått men allt efter tiden ökar han kraven. Fler sorter och starkare doser. Han vill bara ha och ha. Kroppen anpassar sig.

Idag matar jag honom med 12 piller om dagen för att slippa honom så mycket det bara går. Medicinerna fungerar på olika sätt och kompletterar varandra. De ersätter bristen på dopamin i hjärnan, förbättrar verkan av dopaminet eller bromsar nerbrytningen av dopamin.

Vaknar och innan jag kliver ur sängen petar jag i mig sex tabletter. Baaaam halva ransonen direkt. De här ligger i en blå dosett. Fyra av dem är en dopaminagonist som härmar dopaminet och som heter Requip. Den innehåller substansen Ropinirol. En femte tablett hjälper till att öka och bibehålla befintlig dopaminnivå. Den heter Azilect och innehåller substansen Rasagiline.

På morgonen tar jag också en ångestdämpande tablett som heter Esquitalopram.

Under dagen tar jag sedan levodopa-tabletter (Madopark) vid tre tillfällen. Det är den effektivaste medicinen. Visst lite biverkningar får jag ta. Har fått sämre aptit och känner illamående speciellt under förmiddagarna. Pillrena ska tas klockan 8, 13 och 18. Då får jag inte äta en halvtimme innan eller en timme efter. Är tvungen att ha ett alarm på mobilen för annars skulle det inte funka. Så en groda kväker ogenerat tre gånger per dag. På pendeln, på mötet.. Rosa dosett för dessa. Dopamin kan inte ta sig upp till hjärnan men levodopa letar sig upp i hjärnan och omvandlas där till dopamin. Otroligt eller hur?

Så till kvällen tar jag oftast tre tabletter av en muskelavslappnande epilepsimedicin. Iktorivil. När en frisk person sover är kroppen stilla och bara ögonen rörs under drömsömnen (REM). Men för en del av oss med PS är kroppen livlig och utåtagerande under REM-sömnen.

Tur jag har en tålig make. Någon smäll har han fått ta när jag jagats av vargar eller stängts in i trånga utrymmen i mardrömmen. Familjen har också drabbats av att få lyssnat på när jag satt mig upp i sömnen och sjungit opera. Jag opera???? Jag har också mycket livliga diskussioner. Nu har jag haft några stökiga nätter trots pillrena. I natt ”ramlade jag i en trappa och tog emot mig i fallet” fast på riktigt tryckte jag med en dunsande kraft med händerna på en sovande Mats.

Undrar vad jag petar i mig på en dag. Då säger neurologen ändå att jag har låga doser.

.

Bara vara mig själv

Har varit hos grannen på 42-årspartaj. Hur trevligt som helst. Eftersom grannarna är relativt nyinflyttade så kände vi inte någon av de andra gästerna. De flesta var i fyrtioårsåldern och har betydligt yngre barn. Ändå känner vi oss inte ett dugg äldre. Faktiskt!!

Några personer klickade jag direkt med och det är så häftigt. Från att aldrig ha setts så känns det som att man har massor att prata om. Mats och Jenny vi måste bara ses. Och Veronica fina, underbara, starka kvinna. Du och Peter har en fantastisk inställning. Och så Anna och Magnus förstås. Så sköna ni är. Stort tack för ikväll.

Under de 2,5 timmar vi var där nämnde jag inte min inneboende mr Parkinson. Tack vare Levodopan syns ju inget längre. Jag kunde hålla ett vinglas utan att skaka som en alkoholist. En kväll med massa folk och ingen såg mr P. INGEN! Jag glömde bort honom och gav honom inte del i inbjudan till festen. Det är underbart att känna sig frisk, som vanligt, som alla andra. Att vara frisk är en förmån. Något att vara tacksam för.

Jag kunde bara vara mig själv