Ejneborn och Parkinson

Jaha, är det snart dags för medicinökning? Skakningarna smyger på igen. Vaknat supertidigt om morgnarna senaste veckan. Då börjar höger hand och handled att skaka. Till och med högerfoten. Då är det omöjligt att somna om.

Musklerna på höger sida blir trötta och hela högerarmen känns stel och tung. Värken kommer och min högra handled känns så svag.

Innan jag fick diagnosen för snart två år sedan höll det här på att göra mig galen. Armen och handen låg och ”hoppade” när jag försökte sova. Nu är jag tack och lov inte där än och jag vet att jag kan öka dosen av levodopa. Men samtidigt rädd för det. Jag är knappt 54 år och behöver mediciner resten av mitt liv.

Längtar till klockan åtta då jag tar första tabletten levodopa. Substansen letar sig upp till hjärnan och omvandlas där till dopamin. Som sedan jobbar som budbärare i hjärnan för hur min kropp ska röra sig. Med dopaminbrist går inte signalerna fram och kroppen rör sig som den själv vill utan att jag kan styra med hjärnan. Tre andra tabletter ska in och jobba också. Team-work kan man säga.

Jag borde kanske stiga upp. Rör jag mig skakar jag knappt alls. Men klockan är fyra och en lördagmorgon bär det emot. Jag bestämmer mig för att tjura på och försöka koppla bort min irritation och frustration.

Tänker på Johannas lugna röst på rehabens mindfulness om acceptans och låta tankar passera. Jag försöker använda det nu och tänka att ”ok nu är armen vaken” och jag fokuserar istället på andningen. Svårt. Idag lyckades jag ändå somna om en stund.

Grodan kvackar äntligen, dvs mitt medicinlarm på mobilen. Klockan är åtta och medicincirkusen börjar. Valpen vaknar och kryper nära min högra sida trots att jag ligger och skakar. Kanske just därför. Nu kan jag inte stiga upp. Hoppas medicinen kickar in så vi får en mysstund innan det ljusnar och dagen drar igång.

Lämnar natten och månen, som finns där bakom den novembergrå himlen, för att gosa med min egen lilla måne Luna. Kärlek är också medicin ♥️