Ejneborn och Parkinson

Mitt stressystem har återigen fått tuppjuck. Det har inte hunnit reparera sig mellan mina kortslutningar. Jag har byggt in en kronisk underliggande stress som sjukt lätt triggas igång. Plötsliga eller höga ljud, snabba rörelser, hög fart, för mycket prat, för mycket intryck…ja, för mig trycks allt igång på alarm-läge då. För sådant som de flesta inte märker.

Det är märkligt att huvudet är så hjärntrött och känns segt som drogad kola. Behöver lugn och ro. Resten av kroppen är istället i uppror och det poppar runt hejvilt invärtes då kroppen av någon anledning vill springa iväg/fly. Svårt att sitta still.

Ja, jag måste vila MYCKET mer och ha ”göra-ingenting-tid”. Kuratorn påminner mig än en gång; ”Eva, du KAN inte jämföra dig med hur du var förr. Du har helt andra förutsättningar nu”. Fast så tänker ju inte jag. För jag vill ju vara som vanligt.

Hon fortsätter: ”Du är högsensitiv och samtidigt prestationsinriktad. Höga krav och hård med dig själv. Ovanpå detta Parkinson. Du har haft flera tunga kriser och dessutom genomgått ett trauma”.

Inte undra på att kroppen är inställd på fara och flykt. Det kokar invärtes. Morgnar och förmiddagar speciellt. Men på kvällarna är det oftast bra.

Alarmläget kräver mycket energi. Energi är en väldigt begränsad tillgång i min kropp. Jag tänker det som en glasburk med energistenar. Förr hade jag en stor burk och nu är den väldigt liten. Energin går fortare åt nu och det måste jag inse och acceptera. Då måste jag också vara selektiv med var jag lägger energin.

Jag kan och förstår i teorin men att göra rätt i praktiken är inte lätt. Jag har liksom kopplingsschemat framför mig och tycker det ser solklart ut men jag har ingen elektriker som kan hjälpa mig. Jag måste vara min egen elektriker.