Ejneborn och Parkinson

Jag har precis satt mig till bords hos väldigt goda vänner som har bjudit in till middag. Vi konstaterar att det var alldeles för länge sedan vi alla åtta sågs. Då sker det. Tårarna börjar rinna och jag känner mig lite… nedstämd?! Om det var så att jag hade något som tyngde hade jag kunnat förstå på något sätt.

Men jag var glad, jag var tacksam, jag hade inte jätteont någonstans, jag kände mig nästan frisk, jag tycker det känns bra på jobbet…ja, det fanns inget som gnagde. Tvärtom.  Parkinson har gjort så här förr och han gör så med andra parkinsonsjuka. Helt plötsligt sitter man och gråter. En snabb vändning. Jag försöker förstå. Torkar tårarna och fokuserar på att stänga gråt-kranen. Men den här kranen är hopplöst jobbig att stänga.

Mats är van att jag ibland plötsligt sitter med tårar i ögonen och som trillar nerför kinden. Ibland får han en vettig förklaring och tröstar mig. Ibland är svaret på om jag är ledsen: ”Nej, jag är inte ledsen, jag bara gråter” och han vet hur det fungerar, att det går upp och ner, och svarar ”jaha”. Så är det inget mer med det.

Känner mig generad över att inte få stopp på tårarna och att alla kramar om mig. Det är inte synd om mig på något sätt. Jag bara gråter en lite olämplig stund. Dålig timing – förrätten serveras. Men som värdinnan sa; ”är det någonstans du ska gråta så är det med oss som är dina vänner”. Fint och klokt sagt. Efter ett tag får jag igen kran-eländet. En annan sida av parkinson som kanske inte är lika känd.

Tack finaste vänner! Jag vet var varma kramar finns 😊