…undrade en följare. Ja det var ett tag sedan sist. Att skriva är ju min bästa terapiform. Och den har ju ni på sätt och vis varit delaktig i.

Förmodligen har jag landat lite. Accepterat. Färre funderingar. I början efter diagnosen var jag som en popconmaskin. Känslor och tankar slukade mig.

Svaret är också så enkelt som att jag inte har haft kraft eller inspiration under januari. En riktigt tung månad.

Coviden som jag fick lagomt till jul hängde kvar länge i kroppen. Det gjorde mig sååååå himla trött, kraftlös och deppig. Jobbet funkade inte och jag blev besviken på mig själv. Orosmolnen tätnade. Ja ni minns väl hur grått det var i januari…

Jag och Mats tog en sistaminuten resa till Kap Verde. En vecka då vi ville göra så lite som möjligt. Vi lyckades rätt bra. Parkinson höll sig i schack och jag kände mig nästan frisk. Värken var minimal. Underbart.

Nu kommer nya faser. Våren är snart här. Nya utmaningar. Nya idéer. Nya tankar.

Ser fram emot en lunchpromenad med mina lakritstroll. Kombinationen halt väglag och tok-ont i kroppen är ingen hit. Vovvarna går sakta, sakta för de vet hur svag jag kan vara. Hoppas ingen katt kommer för då glömmer de min svaghet…

Förbannade värk. Från överarmarna ner på ovansidan av underarmarna. Till och med att det gör ont långt ut i fingrarna. Från övre ryggpartiet ned till ländryggen. På morgonen kan jag inte göra någon vridning av ländryggen utan måste sätta mig rakt upp vilket mina muskler i armar och mage motsätter sig. Jag som alltid haft grymt starka ben står nu med lår som helt tvärt inte orkar framåt. Det gör så galet ont i kroppen ibland. För att nästa dag kunna dansa och smärtan är bortblåst. Som att kasta tärning varje timme som någon sa.

Väl inne efter 20 ynka minuters promenad så ramlar jag ner i fåtöljen. Dagens insats på rörelsefronten genomförd. Om jag vilar en stund kanske jag kan åka på träning ikväll. Fast det blir ett lugnare tempo misstänker jag. Men någonting är bättre än ingenting.