Min älskade Mats gästbloggar. Och det slumpar sig att det är idag på vår förlovningsdag (1991). ❤️
————————————————————
Eva har bett mig reflektera över hur jag känner/har känt när vi fick beskedet i februari att hon hade parkinson, eller Mr P som hon kallar det.
Ja vart ska man börja? Jag och Eva har varit ihop i ca 28 år och efter en så lång tid tillsammans känner man varandra rätt så bra. Vi behöver inte säga särskilt mycket för att förstå den andra. Vi har dessutom varit igenom en hel del stålbad tillsammans. Förlorade Tindra 2002 vid födseln. Byggt hus själva (på riktigt), gått in i väggen i olika perioder mm. I dessa jobbiga perioder har vi alltid vetat att när man kommer hem så har man en frizon där den andra parten har stöttat och kramat en (vi kramas mycket i vår familj) och fått en att känna sig Älskad!. Man har vetat att hur jävligt det än har varit så blir allt bra när man kommer hem. Man kan slänga av sig skor och byta till mysbyxor och få en härlig, lång och varm kram och sen är allting bra igen. Så är det inte riktigt längre, vi har inte samma frizon eftersom vår familj har utökats med en person till, Mr P.
När jag kryper nära Eva och håller om henne finns den jäveln med i sängen. När vi sitter och pratar över ett glas vin sitter han bredvid, ja ibland sitter han i Evas knä och stör. Den frizon vi en gång hade finns inte mer och det är bara att acceptera. Den enda gången han håller sig på armslängds avstånd är när vi tränar, och som vi har tränat det här året.
Hur ska man då förhålla sig till detta? Alla som råkar ut för liknande saker har väl sitt sätt att bearbeta situationen men vårt har varit och är humor. Att fokusera på att ha kul, fira när man kan, oavsett dag eller tid, och gråta när man måste.
Den där dagen vid satt hos neurologen och fick beskedet ”Eva, du har Parkinsons sjukdom” såg jag hur hårt det tog på henne. Så jag hasplar ur mig ”Men Eva, det är ju superbra när du ska vispa grädde”. Neurologen såg ut som om jag kom från yttre rymden men Eva log, det betydde allt. Eller den gången vi fick veta att Eva har störning i både det viljestyrda och icke viljestyrda nervsystemet så sa jag ”Ja du har ju alltid varit lite störd” då skrattade hon. Eller nu ikväll när jag kom hem från jobbet och får höra från Eva att ”Med den här dieten som jag måste köra i två veckor kommer jag nog att bli en bitch”. ”Kommer?” frågade jag och hon skrattade.
Så tar vi oss igenom dagarna, med humor.
Vi har ett motto. Eva oroade sig hur framtiden kommer att bli så jag sa” Vi vet INTE hur morgondagen, veckan, månaden, året etc blir. Vi vet inte vilka mer överraskningar som kommer att dyka upp så det är ingen idé att oroa sig. Vi tar en dag i taget, vi ska ha så kul vi kan så länge man kan” så nu kör vi enligt mottot ”En dag i taget”.
Ni kanske undrar om det finns något positivt med situationen och det finns det. Saker som tidigare tycktes viktigt är inte det längre. Jag oroar mig inte alls över saker som tidigare betydde mycket för mig. Vad tycker mina kollegor om mig, karriär, position, kommer jag att lyckas med projektet, respekteras jag för den jag är etc. Inget av detta betyder ett skit för mig idag vilket nog också har gjort mig stark och trygg i mig själv, det är bra.
En annan sak är att vi inte gnäller på varandra längre, jo det händer väl ibland men ytterst sällan. Ni vet ”Igår tömde jag diskmaskinen så nu är det din tur” eller vem lagade mat, gick ut med soporna, dammsög, skurade etc. Allt sånt löser sig idag ändå på nått underligt vis, utan gnäll. Det är också bra.
En tredje sak är att vårt förhållande är otroligt starkt idag, det finns få saker som kan rucka vårt fundament och det är också bra. Vi har kommit närmare varandra än vi var innan Mr P kom in i våra liv.
När vi firade vår 25–åriga bröllopsdag i somras började jag mitt tal till Eva med att läsa ur bibeln, låter kanske lite underligt men jag började så här.
”I begynnelsen skapade gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsbild svepte fram över vattnet. Gud sade, ”Ljus bli till” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.”
När jag hade kommit så här långt så var det knäpptyst och alla våra vänner såg på mig som om jag kom från, alldeles rätt gissat, yttre rymden så jag fortsatte...
”Som ni alla förstår så är det Eva jag symboliserar med ljuset. Innan Eva var jag rätt vilsen och det var rätt mörkt inom mig, även om det var få som såg det. Men när jag träffade Eva blev hon min ledstjärna och ljuset i mitt liv. Utan henne är jag inte hel”
Ja sen fortsatte jag med lite mer beskrivningar men ni fattar nog vad jag vill få fram.
Eva, du frågar ibland om jag läser din blogg och det gör jag ibland men inte så ofta. Du undrar varför jag inte frågar hur du har det eller vad som hände hos läkaren, dietisten, neurologen etc. och svaret på den frågan är att jag inte behöver det. Jag tror mig veta, bara av att se på dig, hur du mår. När du behöver en kram, ett glas vin, när jag ska prata eller bara vara tyst. Jag behöver inte alltid veta vad du har skrivit i din blogg, jag lever mitt i det. Jag älskar dig mer än du kan förstå, du är mitt ljus och min ledstjärna. Utan dig var jag vilsen och mörkret skulle sänka sig över tillvaron. Vi har kanske inte den frizon hemma som vi hade tidigare men vi har varandra, det betyder allt, och vi har KUL (för det mesta i alls fall🤪)
Nä, nu får jag nog sluta. Det blev mycket längre än jag hade tänkt det. Nu tror jag att jag öppnar ett Amarone vin som ligger och dammar i vinkylen. Kanske att vi har en chokladbit i kylen att knapra på till vinet. Det är ju ändå torsdag och vi har en bra dag idag. Ha det BÄST alla och glöm inte. Fira när ni kan, gråt när ni måste och en dag i taget.
Skål//Mats
Ejneborn och Parkinson 