Är du någonsin rädd?

⁃ Äh vad ska man vara rädd för? Och varför? Det är ju onödigt. Vi ska leva NU och ha kul.

⁃ Ehh… javisst ska vi leva och ha kul. Men man kan ju ändå vara rädd ibland. För döden till exempel.

⁃ Men dör man så dör man. Då vet man ju ändå inte det, då är man ju död.

⁃ Men det vet vi väl inte…

⁃ Vad menar du? När vi är döda så är vi döda? Begravna. Borta.

⁃ Är du så säker på det? Ja den här kroppen dör förstås. Men sen då? Vad händer med resten?

⁃ Jag fattar inte. Vad menar du?

⁃ Alltså. Någon del av oss, själen, kanske finns kvar.

⁃ Äh det låter flummigt. Tror du verkligen på det?

⁃ Men jag kan få panik över tanken att inte finnas kvar med min familj. Att få vara med barnen och vara med om deras livsval och deras framtid. Att inte få vara med Mats. Det går ju inte.

⁃ Ja så är livet!

⁃ Men accepterar du bara det sådär? Får du inte ångest över tanken? Att bara försvinna?

⁃ Nej det är väl bara att gilla läget. Inget jag tänker på.

⁃ Men tänker du aldrig på HUR du dör?

⁃ Nej, verkligen inte, det blir som det blir. Det vet vi ju inget om. Eller hur? En lastbil kan ju köra över mig.

⁃ Jo visserligen. Men nu har jag en sjukdom där det är vanligt att dö i lunginflammation. Vilken panik att inte kunna använda lungorna och luftrören.

⁃ Men då är ju ALS värre.

⁃ Absolut! Men jag är ändå rädd för att dö. Även om det finns de som har det värre.

⁃ Äh tänk inte på det nu. Det är så deppigt. Nu är vi glada. Du kanske lever länge.

⁃ Mmm, ångest ÄR verkligen deppigt. Men högst ofrivilligt.

Varför är det så förbjudet att prata om döden? Och ångest? Hur tänker du? Kommentera gärna.

Jag känner på mig det

Som högsensitiv är jag oerhört mottaglig för sinnesstämningar. Jag kan känna energier när jag kommer in i ett rum. Dåliga som goda. Ibland är det en gåva men ibland önskar jag att jag bara kunde vara ”neutral” som så många andra. Jag tar lätt över andras känslor som om jag hade för få själv…hmph.

Det positiva är att jag lätt blir varm och glad av de som visar lycka och glädje. Det kan vara ett pensionärspar som håller handen och ger varandra en öm blick. Eller ett litet barn som upptäcker en skalbagge för första gången och som intresserat detaljstuderar den när den rör sig. Eller en person som brinner så för något att deras entusiasm riktigt lyser i ögonen. Eller för att inte tala om hundens underbara svans som inte döljer sin känslostämning när jag kommer in genom dörren. Även om jag bara varit ner till brevlådan en kort stund. Det pirrar i min kropp och jag njuter av att få ta del av deras känslor. Tok-lycklig.

Men så finns det andra känslor som jag har svårt att låta passera utan att ta in. Sorgsenhet och smärta till exempel. Någon på tåget som gråter. Då blir jag så berörd och vill helst ge personen en kram. Eller det livrädda barnet på affären som gråter förtvivlat då det kommit bort från sin förälder.

Det svåraste är förstås när det handlar om mina egna barn. I det läget måste jag intala mig att inte ta över deras känslor för det hjälper inte dem. Då behöver de en stöttande mamma och inte en storgråtande mamma. Men det är svårt. Det gör så oerhört ont i mig om mina barn är ledsna, sårade eller illa behandlade. Då är det är lätt att gå sönder.

Ikväll var det en sådan där kväll då mina barn fullständigt fyllde mig med de bästa känslor som finns. Ni kanske också känt hur kroppen blir alldeles sprängfylld av lycka när ni bara tittar på era barn. En kärlek och stolthet som fyller upp en invärtes. Speciellt när det har varit dagar som kostat på. Då är det värt allt att se mina barn lyckliga igen. Ikväll var för ovanlighetens skull alla tre barnen hemma och det var mycket skratt, mycket värme, mycket hopp. Styrka! Älskar er underbara Frida, Fanny och Tim ❤

Vilken underbar boost. Imorgon blir det en bra dag. Jag känner på mig det.

dogs

Saknar mina styrkor

Frustrerad. Irriterad. Besviken. Parkinson ger sig på mina styrkor. Så elakt. De kognitiva problemen slår mot så mycket av det som jag varit bra på. Som varit mina styrkor. Jag har alltid varit effektiv. Jag har alltid varit bra på att ha helhetsgrepp och sett strukturer. Och jag har faktiskt sällan gjort fel. Jag har alltid varit någon att lita på. Jag har alltid levererat. Mitt jobb har stor del av livet inneburit snabba puckar. Tidspress och fokus. Ofta skulle uppgifterna nästan ha varit genomförda innan de efterfrågats. Stressigt javisst men samtidigt har det inneburit en hög puls som jag trivts med. Nu tar det längre tid…

Min högra hand som är min ”viktiga hand” är mer stel och trög. Finmotoriken försämras. Den flyttar filer i datorn vilket gör mig galen. Jag får städa efter mig själv. Mycket felskrivningar. Gör om gör rätt. Värst är ändå att tankeförmågan är långsammare. Hjärnan fungerar inte som den gjort. Jag till och med tänker långsammare. Som sengångaren i Zootopia.

Den kognitiva försämringen jag känner kan ni inte se. Min förmåga till koncentration och uppmärksamhet är försämrad. Jag kan jobba på med bra flow ett tag. Sedan tar det stopp. Tvärstopp. Helt slut i huvudet. Behöver pausa hjärnan från tankearbete och intryck. Och så gör jag fel och det skaver inom mig. Ni tycker väl att jag inte ska vara så hård mot mig själv och inse att jag bara är en människa. Vet ni vad, jag förstår det helt och hållet. Logiskt. Men att känna hur en försämring sker och att den förmodligen kommer att fortsätta så är faktiskt skrämmande

För många, många år sedan fick jag ett halsband av min älskade Mats. Ett Efva Attling-smycke med inskriften ”Miss You”. Tanken var då saknaden av Tindra, vårt barn, och förstås saknaden av hela hennes framtid. Sedan har den symboliserat saknad efter fler. För bara någon vecka sedan, när jag stod vid spegeln, så såg jag förändringen i mitt ansikte. Tröttheten och ledsamheten i ögonen. Stelheten på höger sida. Sedan såg jag smycket med texten ”Miss You”. En insikt slog mig. Jag saknar faktiskt mig själv. Som jag var förr. Mina glittriga ögon som svärmor uttryckte det. Mitt driv och min energi. Min ork till bus. Min ork till socialt liv. Min ork till aktivitet. Och min kropp som då fungerade utan att jag då insåg vilken enorm rikedom det är att ha en fungerande kropp. Nu händer det saker i kroppen på grund av att den börjat leva sitt eget liv. Signalerna fungerar inte uppe i hjärnan. Nervcellerna kan inte föra vidare och ta emot signalerna. Ett riktigt jävla hjärnsläpp!

Under min kork-ek

Fem månader har gått sedan jag pausade mitt bloggande. Vad har hänt sedan dess? Pandemin har givetvis påverkat även mig oerhört. Den har begränsat livet och den skrämmer mig oerhört. Jag får dagligen jobba med min dödsångest. Jag är extremt införstådd med hur fort livet kan förändras och oerhört tacksam för det jag har. Men hur konstigt det än låter har pandemin samtidigt inneburit vissa positiva följder för min sjukdom. För jag har tvingats ta det lugnare. Jag har inte planerat och bokat upp mig så mycket. Jag har prioriterat bort mycket. Jag har framför allt lyssnat på min kropp. En dag i taget. Inte för att jag valt det utan till följd av pandemin. När jag inte klarade att bromsa själv så kom en hel jäkla pandemi och satte mig på plats. ”Johanna on my shoulder” är inte det ironiskt?

Mina motoriska symtom håller sig tack och lov i schack av medicinerna. Jag känner av en liten försämring men det är verkligen hanterbart. Skakar lite mer och får värk i handen och armen. Lite mer stel på högersidan. Lite mer av allting kan man säga. Men helt ok. Mina inre symtom varierar från dag till dag utan något mönster. Min största fiende ”Stressen”, som knaprar på mitt dyra dopaminlager, håller en lägre profil då jag mestadels är hemmavid. Jag mår helt enkelt bäst under min kork-ek. Numera har jag ju Hoffice, dvs jobbar hemifrån, och det innebär en enorm skillnad för mitt mående. Jag lever som i en skyddande dopaminbesparande bubbla. Ingen morgonstress, inget energislukande pendlande, ingen negativ storstadsstress med spring i korridorer och trappor, inte mycket press, inte så mycket intryck som ger min fatigue för stort utrymme. För den friske låter det säkert trist. Men för mig, med mina förutsättningar, är det livskvalitet att inte gasa på och tappa styrfunktionen. Livskvalitet är för mig att tillåta mig att bara rulla fram i långsamt tempo. Min trötta och trasiga hjärna behöver lugn och ro.

Deep Brain Stimulation

”Mitt mål är att krama min fru utan att skaka” ❤️

Hans Österman, också parkinsonsjuk. ger mig hopp. Läkemedlens effekt minskar efter några år och för vissa är DBS ett alternativ. Deep Brain Stimulation. En dosa opereras in liksom en pacemaker. Från den går elektroder upp till hjärnan som när den förses med ström stimulerar hjärnan. Fantastisk hjärnkirurgi. Jag hoppas jag får möjlighet till detta om några år. Titta på hans film. Den berör verkligen!

Nu är det dags

Senaste tiden har jag funderat på att sluta med bloggen. Nu känner jag att det är rätt tid. Jag har velat dela med mig av känslor och det som händer på insidan. Som komplement till all medicinsk fakta mm. Alla känslor var som starkast första året. Nu har jag kommit till en vardag där jag lärt mig leva med parkinson känner jag inte att jag har så mycket att dela med mig just nu. Jag vill inte vara en ”rapporterande” bloggare.

För att summera så är det drygt två år sedan jag fick beskedet att jag, då 52 år, har Parkinsons sjukdom. En neurologisk sjukdom där hjärnans nervceller, som behövs för att sända signaler till kroppen, dör. Jag började skriva ner mina tankar och känslor i den här bloggen. Efter en tid gav jag via ett förlag ut delar i bokform och jag fick förfrågningar om att hålla föredrag med fokus på känslor vid en obotlig sjukdom. Något helt nytt för mig och så givande det varit.

Under de här två åren har mitt liv förändrats på många sätt. På det stora hela (i genomsnitt som jag brukar säga) mår jag ändå rätt bra. Sjukdomen är lömsk och kan variera från dag till dag. Jag har mest kognitiva symtom (hjärntrötthet, energilöshet och sömnproblem mm). De motoriska symtomen hålls fortfarande i schack med mediciner.

Det fantastiska med bloggen är alla fina människor jag lärt känna. Ni utgör ett stort stöd, utöver grundtryggheten som jag har i min familj och mina nära vänner. Jag har fått fantastisk feedback. Från sjuka som uppskattar att jag beskriver vad de känner men inte kan uttrycka själva och från anhöriga som nu förstår sin sjuke vän/släkting bättre. Flera av er har jag regelbunden kontakt med. Det är även många utan anknytning till sjukdomen som har sagt att bloggen bidragit till eftertänksamhet och tacksamhet. Jag är faktiskt stolt över att ha gjort skillnad. Blogga, ge ut bok och hålla föredrag hade aldrig hänt utan sjukdomen.

Över tio tusen unika personer har läst min blogg. Wow säger jag bara. TIO TUSEN!!
De flesta självklart från Sverige men jag har besökare från totalt 59 länder!! Kanske någon utlandsboende, någon på semester och någon som hamnat fel. Men de trognaste besökarna, utöver alla er i Sverige, har jag l USA, Nederländerna, Norge, Finland, Spanien och Tyskland.

Bloggen har besökts varje dag sedan jag började skriva och den populäraste tidpunkten då ni läst har varit fredag eftermiddagar. Totalt blev det 232 inlägg. Mest lästa inläggen var de om ångest och rädsla, om hjärntrötthet, om att vara livlig i sömnen, om det som ger mig energi och styrka, om vilja kontra ork, de gästinlägg familjen skrivit och de som handlat om vår ängel Tindra.

Jag ”gör inte slut” med er för alltid. Dels kanske jag återkommer i bloggen fast efter en lång paus mycket längre fram i tiden (om inte bloggen stängs när man är inaktiv?), dels kommer många av oss träffas eller höras på något sätt ändå.

Så ett stort innerligt HJÄRTLIGT TACK för att jag fått låna din tid. Jag är så tacksam att jag har fått berätta om den här sjukdomen och att det handlar om mycket mer än skakningar och äldre personer. Glöm inte att ta en dag i taget ❤

Miljoners varma KRAMAR till er alla

/Eva

IMG_6077

Hjärnan ”fryser”

Igår var det en sån där knasdag. Såååå vansinnigt, vansinnigt trött. Det går inte att beskriva. Kroppen orkar ingenting och huvudet är blytungt. Jag är trött på ett sätt som inte är som ”sovtrött”. Hjärntrötthet är rent ut sagt skit!

Det pirrar och kryper i benen och armarna. De är stumma. Saknar fokus att få något som helst gjort. Fäste upp två rangliga plantor jag drivit upp, på blompinnar. De andra tre får jag ta sedan. Saknar ork för det. Pillrigt jobb tar mycket kraft.

När jag sitter vid datorn ”fryser min hjärna till” titt som tätt. Vad är det jag håller på med och vad skulle jag göra. Tomt. Skrämmande. Ser excelbladet men det låser sig. Måste vila. Sedan lossnar det nog.

Yr och känner mig suddig och nästan drogad. Det snurrar. Beror det på medicinen? Eller att jag är undermedicinerad? Eller kanske normalt med den här skitsjukdomen. Men att det känns så allt oftare nu.

En vän kom på eftermiddagen och vi tog en långpromenad på Järvafältet. Med en termos kaffe, bullar och sittunderlag. Skönt att komma ut och fylla kroppen med energi.

Det lättade på hjärntröttheten och på kvällen lyckades jag jobba igen det som var ogjort på förmiddagen. En ”normal” trötthet till följd av rörelse och frisk luft svepte in och den kändes riktigt skön. Naturen är bästa medicinen.

Idag är det onsdag och det blir nog en bättre dag. Ska vi säga så.

Plötsligt blir jag bara så låg

Så märkligt hur fort det kan gå från toppläge till bottenläge. Eller tvärtom! Igårkväll blev jag plötsligt sådär skör och gråtmild. Inget specifikt som hände. Tvärtom. Jag är lycklig och mår på det stora hela mycket bra. Chattade med en vän som skickade Mando Diaos låt ”Själens Skrubbsår”. Wow! Skön låt som tillåter att skörheten utrycker sig i ett par tårar. Det är helt ok. ❤️

Baconmjukost

Vi har två fyrbentingar. En softis-pensionär och en snuzze-valp. Den stora uppfostrar den lilla. Lite väl tufft ibland. Men ibland har den stora en annan syn på uppfostran än oss tvåbenta.

Båda raserna har nedärvt att vakta reviret och varna för om någon eller något kommer. Valpen är tonåring nu. Ska skälla på andra hundar. Där samarbetar de på så sätt att den äldre tycker skällandet är helt okay.

Vi har provat avledning med lyxgodis. Avledning med lek då vi skuttar runt och låter urfjantig för att avleda. Tillrättavisar bestämt. Nu går vi på lydnadskurs.

Inne är hon helt underbar. Lugn och kelig. Både veterinär och trimmare har berömt hennes coolhet. På dagis går det visst bra. Men på våra prommisar blir hon Cruella de Ville. Galen!

Kursledaren tipsar om mjukosttub. Tryck in tuben så hon slickar i sig när en hund passerar. Hon kan inte skicka i sig mjukost och skälla samtidigt. Smart! Så länge det funkade. Tappade fort intresse.

Ser ni en trött tvåbenting som bär på en tub mjukost och håller ett lakritstroll som går i spinn… ja då är det nog vi.

Änglarna har fest idag

Idag är ingen vanlig dag för det är Tindras artonårsdag. I änglarnas himmel är det fest! Här på jorden försöker vi göra så fint vi kan på graven med nyplanterade blommor och vi sänder symboliskt ”en knippe ballonger” upp i himlen. Fast det vet vi ju att de som blivit utvalda till änglar inte stannar kvar på kyrkogården. De finns nära oss för att beskydda. Och alla änglar sägs ju ha ett budskap.

I Ekbacken blommar vitsipporna precis som de gjort varje år kring den 20 april. Så vackert! Den mest hopp-ingivande tiden på året. Med blommor och blad som just lämnat startgroparna och som förmedlar livskraft. När jag ser Ekbacken med alla vitsippor tänker jag på Nangijala. På Tindras begravning spelade vi just ledmotivet ur Bröderna Lejonhjärta skriven av Isfält. Vi stod runt kistan och höll varandra i händerna. Så fint. Vår ängel Tindra släpptes fri då. Vi fick låna en ängel och det har berikat oss.

Grattis vår ängel!

b