Jag har sedan några veckor blivit stökigare om nätterna. Det beror på en medicinförändring.

I sömnens REM-stadie drömmer vi mycket. Bara ögonen rör sig. Inte kroppen. Men för oss med Parkinson fattar inte kroppen signalen att bara vara stilla.

Jag flaxar och fäktas. Jag har ramlat ur den höga sängen i Toscana rätt ner i stengolvet. Landade tack och lov på händer och knän.

Sedan pratar jag livligt. Munnen borde vara tyst men jag har både sjungit opera (huvva vad det måste låtit illa) och skrikit då och då. I Italien bodde vi högt upp i bergen och sov med öppna fönster. Minsta prat hördes. Gissa vem som skrämde hela byn mitt i natten 🙈🙊

För att slippa det här äter jag epilepsimedicinen Iktorivil. När jag tog tre tabletter per kväll stökade jag inte alls om nätterna. Men var hysteriskt trött även på dagarna. Som i en halvdrogad bubbla. Kunde somna vid datorn. Kände att jag ville lägga mig på golvet på affären och sova. Tröttheten beror knappast bara på en medicin men ändå. Gick ner stegvis till en per kväll men har börjat spöka igen.

Ska till Höllviken i augusti och dela rum med en vän. Inger, jag lovar att gå upp till två tabletter då. Så sover jag som en klubbad säl.

Kram alla andra spöken

Efter tolv helt magiska dagar i vackra Toscana går vi direkt på vår nästa höjdpunkt i sommar. En valp i familjen. Resor, natur och hundar är dundermedicin för mig.

I lördags satt vi i en Fiat på väg från vårt kära Villa Collemandina uppe i de toscanska bergen. Vi åkte de slingriga bergsvägarna, sedan via Lucca, och slutligen ner till Pisa. Hann med några stros-timmar i Pisa innan vi åkte till flygplatsen Galileo. Landade rejält försenade i Stockholm på natten.

Igår satt vi i en Volvo på de svenska vägarna på väg norrut. Skönt med struktur och ordning i bilkörningen 😀 En blixtvisit till Jämtland. En ”drive-through” hos syrran med sambo kan säga. God mat och sömn.

Imorse åkte vi till Susie på kennel Esslex och hämtar nu hem vårt lilla lakritstroll. Oj oj oj vad vi har längtat. Sååååå sööööööööt. Nu går vi in i en valp-kokong en vecka. Det blir många nya intryck för henne.

Esslex Zweet Zarina som hon heter i stamtavlan (kennelns Z-kull) kommer att heta Luna hos oss. Det är det italienska namnet på måne. Känns väldigt rätt nu efter att vi de senaste två veckorna sett månen just från Italien. Mångudinnan i den romerska mytologin heter Luna. Idag är det dessutom måndag. På italienska lunedi – Lunas dag.

Välkommen lilla hjärtat till vår familj ❤️

Där är det. Drömhuset. Inte långt från Pianacci där vi nu hyr ett annat fint hus. Men det är något speciellt med det rosa. I ett galet vackert, böljande grönt och frodigt landskap. Slingrande och hisnande smala vägar uppför bergen. Helt såld på huset och på hela Toscana.

Drömmer mig in i det pittoreska ljusrosa huset. Gott om plats för matlagning och samvaro. En plats för lugn och ro. Platsen som bjuder på livskvalitet. Här vill jag bo med de jag älskar mest.

Tänker mig ett litet fält av vinrankor alldeles vid huset. Olivträd, citrusträd, tomatodling, persikoträd, fikonträd och päronträd…massa lavendel, hortensia, pelargoner, rosor och andra färgglada blommor i överflöd… Här önskar jag såå att luktsinnet kommer tillbaks för att få känna alla dessa italienska dofter. Elakt gjort av dig att beröva mig dofterna herr Parkinson!

Här avnjuter vi så många härliga måltider baserade på alla fantastiska italienska råvaror. Inköpta på bondgården i byn intill och på torsdagens lokala marknad i Castelnuovo di Garfagnana. Den lilla matbutiken i Villa Colemandina är också en upplevelse. Mycket varor på extremt liten yta med en så vänlig och härlig personal. Den sociala delen är minst lika viktig som inköpen. Här tar man sig tid att prata med varandra.

Vi är många som samlas vid det uppdukade bordet under vår pergola täckt av vinrankor. Fräsch och välsmakande mat på fantastiska handgjorda vackra keramikfat skickas runt vid bordet. Äter och njuter av vilda men hjärtliga diskussioner. Mycket skratt och musik. Med en utsikt som ger en lyckorus i bröstet. Ren och skär livsglädje. Vi ser solen gå ner bakom de ståtliga bergen. Parkinson håller en mycket låg profil.

När jag vaknar på morgonen öppnar jag de stora fönstren och från sängen ser jag morgondiset över bergen längre bort. De tunna vita gardinerna fladdrar till. Jag känner solen stråla in och välkomna mig till en ny dag. Vaknar långsamt med min älskling till en lugn och rofylld start varje morgon.

Med en kopp kaffe i handen går jag sedan ut och stoppar ner fötterna i gräset och andas in lugnet. Ser ut över bergen och grönskan. Grannens katt kommer som vanligt och hälsar godmorgon vid stentrappan. Sedan gör jag några yoga-övningar med den vackraste av utsikter. Ett snabbt morgondopp i poolen innan frukosten. Sedan är jag redo för den nya dagen.

Tar en promenad på de små bergsvägarna. Möter italienska små gummor som pratar extremt fort och plirar med ögonen så där lyckligt. Sedan vinkar de och ser genuint jätteglada ut. Gubbarna står och dividerar vid en krånglande traktor. De pratar intensivt och viftar med armarna. Vinkar när jag passerar och de stannar upp i konversationen och bjuder på ett leende. Sedan börjar de återigen gestikulera och prata hetsigt på deras vackra språk.

Passerar hönsgården där hönorna kacklar ikapp. Köper några dagsfärska ägg. Vänder hemåt vid den lilla kyrkan. Det var länge sedan klockan ringde här. Men på andra sidan dalen klingar den kyrkans klocka så det ljuder mellan bergen. Ända till oss. Det är mäktigt.

Emellanåt blir det en utflykt till havet. Så nära dit men ändå inte när man bor i bergen. Jag tar den kortaste vägen via de hisnande bergen. En väldigt slingrig och smal väg men också häpnadsväckande vackert med marmorbergen. Vid havet stoppar jag ner tårna i den fina sanden, blundar och lyssnar på havets vågor. Sedan är det dags för att möta vågorna. Vattnet är varmt och vågorna löser av varandra. Bra balansträning för mig. Med salt i håret och en stund vid det mäktiga havet återvänder jag hem till huset i bergen. Här får min kropp vila och samla energi.

Jag känner sådan kreativitet i den toscanska miljön. Jag vill måla tavlor. Känner att jag har det där inombords. Ser motiven redan nu. Tror de blir riktigt bra. Och jag vill skriva. Kanske en roman som utspelar sig i Toscana? Med mycket känsla och romantik. Lite spänning och dramatik. Och så vill jag dansa. Det fyller mig med lycka. Får utlopp för känslans kraft. Jag vill verkligen leva här och nu. Herr Parkinson trivs inte här tror jag.

En del av det här upplever jag nu och en del är drömmar/fantasi. Oavsett vilket så blir jag lycklig av känslan. Toscana i mitt hjärta.

Whoop whoop

För ett år och fem månader sedan fick jag för mig att börja blogga. Jag som aldrig läst bloggar. Utan att kunna något slängde jag mig in i en ny värld. Bjöd in hela världen i mitt innersta. Berättade om min ångest jag hade dagligen i flera månader, min jakt på korrekt diagnos, mitt springande runt mellan olika vårdinstanser, min frustration över min spökande kropp, min förtvivlan över Försäkringskassans bemötande när jag kämpade som hårdast och precis fått fäste att kravla mig upp…Men bloggen har också innehållit kraft, framtidstro, vilja, glädje och positivitet. Wow vilken respons. Vilken feedback. Blir rörd över all värme. Idag passerade bloggen sjutusen unika läsare! Nu firar vi!!

”Eva, fokusera på det du får energi utav. Prioritera det som gör dig lycklig. Fundera inte så mycket. Oroa dig inte för det är meningslöst. Lev här och nu.” Jag får många kloka ord på vägen. Sådana som jag annars är van att ge andra. Javisst, här och nu och en dag i taget. Tjoflöjt!

Vad gör mig lycklig då? Ja det finns mycket. Jag blir först och främst lycklig av min familj. Närhet och kärlek. Skratt och bus. Tacksamhet. I familjen ingår också vår tvåbenting Chilli. Hon är så älskad. Trots sina dryga elva år har hon leksaker som hon busar med på kvällarna. Så snäll och go. Jag fasar för den dagen vår älskade Chilli flyttar till hundhimlen. Det är ett fåtal år kvar.

Hmm, en valp? Ja perfekt tid. Än så länge orkar Chilli med en valp och hon kommer förmodligen hjälpa oss att fostra en lillfis. Våra omständigheter och support kommer aldrig bli bättre. Sagt och gjort. Ett litet lakritstroll är tingad. Kommer hem till oss om några veckor. Fyrbent medicin är mycket bättre än piller.

”Nämen ska du som har PS skaffa valp?” Ja exakt! Jag vill inte sitta i en soffa och försämras. Jag behöver fyrbentingar i mitt liv för att vara lycklig. Promenera är dessutom ett minimum. Nu eller aldrig. Och vem vill leva med ett ”aldrig” och ångra sig sedan.

Välkommen lilla lakritstroll ❤️