Ejneborn och Parkinson

Ser fram emot en lunchpromenad med mina lakritstroll. Kombinationen halt väglag och tok-ont i kroppen är ingen hit. Vovvarna går sakta, sakta för de vet hur svag jag kan vara. Hoppas ingen katt kommer för då glömmer de min svaghet…

Förbannade värk. Från överarmarna ner på ovansidan av underarmarna. Till och med att det gör ont långt ut i fingrarna. Från övre ryggpartiet ned till ländryggen. På morgonen kan jag inte göra någon vridning av ländryggen utan måste sätta mig rakt upp vilket mina muskler i armar och mage motsätter sig. Jag som alltid haft grymt starka ben står nu med lår som helt tvärt inte orkar framåt. Det gör så galet ont i kroppen ibland. För att nästa dag kunna dansa och smärtan är bortblåst. Som att kasta tärning varje timme som någon sa.

Väl inne efter 20 ynka minuters promenad så ramlar jag ner i fåtöljen. Dagens insats på rörelsefronten genomförd. Om jag vilar en stund kanske jag kan åka på träning ikväll. Fast det blir ett lugnare tempo misstänker jag. Men någonting är bättre än ingenting.