Jag har precis satt mig till bords hos väldigt goda vänner som har bjudit in till middag. Vi konstaterar att det var alldeles för länge sedan vi alla åtta sågs. Då sker det. Tårarna börjar rinna och jag känner mig lite… nedstämd?! Om det var så att jag hade något som tyngde hade jag kunnat förstå på något sätt.

Men jag var glad, jag var tacksam, jag hade inte jätteont någonstans, jag kände mig nästan frisk, jag tycker det känns bra på jobbet…ja, det fanns inget som gnagde. Tvärtom.  Parkinson har gjort så här förr och han gör så med andra parkinsonsjuka. Helt plötsligt sitter man och gråter. En snabb vändning. Jag försöker förstå. Torkar tårarna och fokuserar på att stänga gråt-kranen. Men den här kranen är hopplöst jobbig att stänga.

Mats är van att jag ibland plötsligt sitter med tårar i ögonen och som trillar nerför kinden. Ibland får han en vettig förklaring och tröstar mig. Ibland är svaret på om jag är ledsen: ”Nej, jag är inte ledsen, jag bara gråter” och han vet hur det fungerar, att det går upp och ner, och svarar ”jaha”. Så är det inget mer med det.

Känner mig generad över att inte få stopp på tårarna och att alla kramar om mig. Det är inte synd om mig på något sätt. Jag bara gråter en lite olämplig stund. Dålig timing – förrätten serveras. Men som värdinnan sa; ”är det någonstans du ska gråta så är det med oss som är dina vänner”. Fint och klokt sagt. Efter ett tag får jag igen kran-eländet. En annan sida av parkinson som kanske inte är lika känd.

Tack finaste vänner! Jag vet var varma kramar finns 😊

Är det bra eller dåligt? Ensam låter liksom så sorgligt. Men det kan för en aktiv person vara rätt skönt att vara ensam ibland. Fast då pratar vi om vald ensamhet. Om någon säger att de är ensamma till exempel en kväll, ja då är det nära till hands att tycka synd om den personen. Fast jag kan tycka det är skönt att vara själv kortare tid.

Jo, jag är livrädd för att vara permanent ensam. Att inte synas eller finnas. Ingen som saknar. Tack och lov för ett rikt liv med många i min närhet. Då menar jag inte fysisk närhet utan nära framför allt i känslan.

En person som står mig mycket nära sa en gång att hon skulle vara ensam en helg. Såklart försökte jag hitta lösningar. Men denna underbara människa sa helt självklart: ”Låt mig få vara introvert ikväll för jag behöver det. Jag behöver vara själv. Så laddar jag ny energi”. Wow, så klokt sagt. När jag är slutkörd tankar inte jag heller energi genom att gå på fest eller åka in till stan. Jag behöver vara själv. Lite introvert som sagt. Hennes ord beskriv exakt vad jag kan känna.

Men observera att jag är rädd för ensamheten. Den som man inte väljer själv. Den som har koll på min almanacka vet att jag är väldigt lite ensam. Jag borde kanske boka in lite introvert tid ibland…. Egentligen är tvåsamheten väldigt mycket bäst. Att leva med någon i sin närhet som finns i motgång som medgång. Ändå kan man få sitt egna space. Men barnen då? Ja flersamheten är ju en rikedom. Och nära och kära. Mycket trevliga middagar och extroverta tillfällen som också behövs.

Ja, hur ska jag nu ha det? Lite av varje är nog som bäst. Men ikväll somnar jag ensam. Ja med mina två lakritstroll förstås. Sov gott vare sig du är ensam, tvåsam eller flersam.

Jag blev störtkär i den lilla knallröda träsoffan. Två rejäla rumpor bred. Så perfekt! Det var så det började.

Tänk om vi hade ett växthus sa jag drömskt. Då skulle soffan rymmas där. Plötsligt händer det otroliga. Vi fick ett växthus av helt underbara människor som inte ville ha sitt längre. Vilken timing. Vilka änglar.

Självklart skulle röda soffan in. Det fick bli innan monteringen av väggarna. Nu längtar jag till våren knackar på för då ska växter in.

Vilken oas för själen. Jag kommer att älska att sitta här i tystnad. Lite meditativt. Men jag ser också fram emot många fina pratstunder här. Hitta din laddningsstation. Det kan vara en sten/klippa vid havet, på en brygga i en norrländsk tjärn eller varför inte under den stora eken. Har du en laddningsstation så berätta gärna.

Mia min Mia och jag

Bjuder idag på en klokis jag fick av min ”lillasyster”. Marianne. Ja hon är inte det på riktigt men hon skulle kunnat vara det. Vi känner så.

”Stanna upp och allt du jagar kommer att hinna ifatt dig!

Jag har saknat er! Efter ett långt uppehåll har nu suget att skriva kommit tillbaka igen. Förra gången var jag relativt nydiagnostiserad med Parkinsons sjukdom. Mycket handlade om acceptans och hitta rätt medicinering. Det var kaos i mina tankar och känslor. Att skriva är mitt sätt att bearbeta. Och er fantastiska respons betyder enormt mycket. Nu är det snart fem år sedan jag fick diagnosen. Jag har mått helt ok ändå. Överlag som vi säger.

Måendet har så många spektrum, ”Hur mår du?” går inte att besvara entydigt. Det finns inget sätt att väga samman måendets alla olika delar vad gäller den här splittrade sjukdomen. Splittrad på så sätt att ett symtom kan vara överjävligt ena dagen för att sedan nästa dag tona ner sig. Fast då kan mycket väl ett annat symtom rycka in. De ligger liksom i bakhåll. Symtomen alltså. Helt symtomfria dagar finns inte. Fast det finns tack och lov ”bra dagar” då jag nästan känner mig frisk. Då jag kan ta en springtur, då jag kan dansa, då jag kan hälsa på goda vänner på kvällstid. De dagarna får man inte glömma. De är guld värda.

Den här lynniga sjukdomen innebär ändå ömsom ”bra dagar” och ömsom ”dåliga dagar”. Vilka symtom som inkräktar på min dag kommer som en överraskning. Nu har jag haft några dagar med väldig orkeslöshet, svaghet i kroppen och smärta i varje liten cell. Idag vaknade jag starkare. Så det blev en långpromenad med mina lakritstroll (hundarna) och lite krattande av löv (sopsäck nummer 22-23). Rörelse är en grundpelare i den här sjukdomen. Fast vila är en annan grundpelare. Precis vad jag behöver nu.