Författare Ejneborn 😀

Torsdagen den 14:e kom en lastbil och backade in hos oss. Flera kartonger med min bok kom. Nu var det liksom på riktigt. Känns så kul att jag gjorde det.

Har bland annat tänkt sälja på de föreläsningar jag är inbokad på. Jag har hållt två hittills. I Jakobsberg i december och Sundbyberg nu i mars. Mitt fokus är tankar och känslor. Och utgår från min blogg som nu blivit bok. Alla sitter som ljus och lyssnar. Flera reflekterade och kommenterade efteråt. Har känt mig väldigt väl emottagen båda gångerna. Jag gör detta för det ger mig så mycket att ge andra.

Jag har planerat att ha en bokrelease för mina närmaste. Då och på föredragen säljer jag boken för 120 kronor. Behöver man ha den fraktad/skickad går man in på bokförlagets hemsida vulkanmedia.se. Samma pris plus frakt.

Några nätbokhandlare har redan lagt ut boken men sätter då ett eget högre pris. Tex Bokus och Akademibokhandeln.

Jag blir jätteglad om du köper boken. Hoppas den ger dig eftertanke. Vare sig det gäller livsprioriteringar eller att välja förhållningssätt till något man egentligen velat vara utan. Bokförsäljningen fyller inte min plånbok då jag inte gör detta i något vinstintresse. Men köper du den fyller du min själ. Verkligen!

I slutet av april kommer jag till Café sjuan (parkinson Stockholm) på Nybrokajen. Hoppas vi ses.

På spåret

Äntligen på väg. Vi ska åka och vänta in själen. Ta en paus. Tåget susar fram. Det är mysigt att åka tåg. Hundra miljoner granar passerar utanför. Vi ska norrut. Jag och världens finaste Tim.

Vi ska till Nipornas stad. Min fina barndomsstad Sollefteå. Vi ska umgås med släkt, åka slalom, träna och njuta av spa. Eftersom jag mått svajigt ett tag kommer det här perfekt.

Nästa vecka blir det föreläsning på parkinsonföreningen i Solna/Sundbyberg. Jag fick sådan fin respons i Jakobsberg i december så flera föreningar har hört av sig. Det känns enormt stort att mina tankar kan ge något värdefullt till någon annan. Det ger energi.

Njut av helgen! Det ska vi 🙏🏻

Hus nummer fem

Där bodde vi. I svängen. I tegelhuset från 60-talet. På en stor hörntomt. Huset med paradisträdet vid entrén som blommade lagom till skolavslutningen. Där poserade jag och min syster varje år. Hus nummer fem. Med mammas fina blomstrande ”trekant”.

Pappa byggde huset när jag var två år. Mitt barndomshem. Kullersten på uppfarten. Ravinen där vi lekte cowboys. Jag var en pojkflicka ganska länge. Vi bodde alldeles nedanför slalombacken. Tog man full fart i störtloppsbacken kom man ända hem till tomten. Ett stort hus med en jättestor gillestuga. Ändå satt vi flera i mammas dubbelsäng när vi såg på tv. Alla barnbarnen huller om buller. Det hörde som till

Det känns konstigt att inte ”åka hem” när jag kommer till min hemstad. Har passerat utanför huset någon gång och hoppats att mamma skulle stå på stenbron som hon brukade när vi kom. Tacksam att vi fick sälja huset till en fin barnfamilj. Det hade mamma uppskattat.

Egentligen handlar det inte om huset utan om att mamma inte finns där. Snart åker jag upp. Ska bo uppe på berget och spanar nog ner snabbt på huset. På avstånd. Kanske, kanske jag ser mammas själ nere vid hus nummer fem.

Det behövs även en anka i kriget

Helt plötsligt hör jag ett kvackande ljud på pendeln. Oj shit, det är från min väska. Kalle flyttade ju in i mitt liv häromdagen. Men han vill bara gott. Väldigt hjälpsam skulle jag vilja säga. Han står på min sida i kriget mot Parkinson. Jag samlar på mig krigare för jag behöver dem. Parkinson är ensam men väldigt stark.

Kalle kvackar tre gånger om dagen för att påminna mig om att ladda ammunition. Klockan 8.00, 13.00 och 18.00. Det handlar om min nya medicin Madopark. En väldans punktlig en. Kalle är signalen på mobilen dessa klockslag. Då laddar vi och skjuter. Vilken skillnad. Hjärntröttheten minimal och nedstämdheten borta. Mår så mycket bättre med levodopan. Life is good 🙏🏻❤️

Krigaren Bosse har jag berättat om tidigare. Mina fantastiska hörlurar som ger mig lugn och ro.

Krigaren Tyson är mina boxningshandskar som jag använder i den så viktiga träningen. Ger mig styrka.

Namaste är den kloka yogan som lärt mig andning, fokus och rörlighet. Borde få mer utrymme. Väl så viktigt i ett krig. Hon ger mig fokus.

Dopamina är min tatuering som påminner mig om att hushålla med dopaminet och inte stressa. Hon ger mig klokhet.

Burgundy är vårt nyrenoverade sovrum som ger mig utrymme att få den vila och sömn som jag så väl behöver. Min fristad. Djupsömn och REM-sömn. Här får jag återhämtning.

Love är min starkaste krigare. Släkt och vänners kärlek och stöttning. Kramar. Ger mig värme och hopp. Tryggheten själv.

Ja, jag bygger en armé. För jag ska kriga. Och jag ska ta hjälp av det som går. Har redan en liten skara krigare som hjälper mig.

Upp med garden!!!