Ejneborn och Parkinson

Där bodde vi. I svängen. I tegelhuset från 60-talet. På en stor hörntomt. Huset med paradisträdet vid entrén som blommade lagom till skolavslutningen. Där poserade jag och min syster varje år. Hus nummer fem. Med mammas fina blomstrande ”trekant”.

Pappa byggde huset när jag var två år. Mitt barndomshem. Kullersten på uppfarten. Ravinen där vi lekte cowboys. Jag var en pojkflicka ganska länge. Vi bodde alldeles nedanför slalombacken. Tog man full fart i störtloppsbacken kom man ända hem till tomten. Ett stort hus med en jättestor gillestuga. Ändå satt vi flera i mammas dubbelsäng när vi såg på tv. Alla barnbarnen huller om buller. Det hörde som till

Det känns konstigt att inte ”åka hem” när jag kommer till min hemstad. Har passerat utanför huset någon gång och hoppats att mamma skulle stå på stenbron som hon brukade när vi kom. Tacksam att vi fick sälja huset till en fin barnfamilj. Det hade mamma uppskattat.

Egentligen handlar det inte om huset utan om att mamma inte finns där. Snart åker jag upp. Ska bo uppe på berget och spanar nog ner snabbt på huset. På avstånd. Kanske, kanske jag ser mammas själ nere vid hus nummer fem.