Tanken med bloggen var redan från början att förmedla alla känslor jag hade både innan och efter beskedet om min sjukdom.

Förmodligen var behovet störst första tiden för jag hade massor att förmedla. Nu hittar jag liksom inte tillbaks dit utan känner att det mer blivit en slags rapporterande dagbok .

Jag gjorde ett försök till men jag backar igen. Är så himla trött på att tänka mediciner, känna nya symtom etc.

Men jag gillar ju att skriva, så jag hittar kanske något annat att skriva om. Något otippat… 🙃

Tack och bock där ute, ni drygt 12000 som följt mig. Nyfiken på vilka ni är. Ni har hjälpt mig igenom de tre första åren 🤗

Kram kram 🥰

Jag ser klipporna i Calais.  Nu är jag framme i Le Gris Nez. Lämnade Dover för en vecka sedan. Mja, inte på riktigt men virtuellt. Som allt annat i dessa tider. Jag ska förklara.

För ett par veckor sedan kom jag äntligen över den där jobbiga träningströskeln. Det var så himla svårt att få till träningen i höstas när vi inte längre kunde gå på gym.  En lång mörk och tung period som definitivt varit bättre OM jag tränat.

Men NU förstår ni kom vändningen. Nu känner jag mig grymt motiverad att träna. Vad som har hänt? Framför allt att det kommer rapport efter rapport om hur otroligt viktigt det är för oss neurologiskt sjuka att träna. Om jag nu kan påverka min livskvalitet med att träna så gör jag det alla dagar i veckan. Sedan slumpade det sig att jag fick tre verktyg för detta samtidigt. Det är svårt att bara ställa sig och träna hemma. Strukturen saknades och jag behöver struktur.

Mitt första verktyg är min förebyggande rehab som jag fick möjlighet att gå på. På grund av pandemin är vi bara fyra i gruppen. Sjukgymnasten är specialiserad på neurologi och fokus ligger på att träna balans och bål-styrka. Vi kör tabata och gör mycket övningar med bose-boll.

Eftersom vi hade flera träningsredskap hemma men de funnits lite här och där i huset så användes de inte. Nu har vi ordnat ett träningsutrymme. Supernöjda och det gör det ju roligare och lättare till att träna. Jag gillar crosstrainer, vikter och boxningssäcken.

Vad hände då med engelska kanalen. Jo, jag antog en kul virtuell utmaning. Det finns en app som heter Conqueror med kända och olika långa sträckor att genomföra (dvs man går eller springer motsvarande sträckor). Den första sträckan är sammanlagt 33,8 km gjorde jag på en vecka. Ser fram emot Inca-leden till Machu Picchu. Den längsta sträckan är Route 66. Den vill jag fixa. Street views och fakta om platserna är lärorikt och sedan planteras träd för olika milstolpar. Den första sträckan innebar fem nya träd.

Så någon form av träning varje dag. Alla bäckar små…Den här veckan summeras med promenad 20,2 km, crosstrainer 14,6 km, rehabträning 3 h, vikter+box hemma 60 min. Kroppen ömmar skönt.
Det känns extra bra just idag att motarbeta sjukdomen med träning. Idag är det nämligen tre år sedan jag fick den här diagnosen.