Mitt liv i Toscana

Där är det. Drömhuset. Inte långt från Pianacci där vi nu hyr ett annat fint hus. Men det är något speciellt med det rosa. I ett galet vackert, böljande grönt och frodigt landskap. Slingrande och hisnande smala vägar uppför bergen. Helt såld på huset och på hela Toscana.

Drömmer mig in i det pittoreska ljusrosa huset. Gott om plats för matlagning och samvaro. En plats för lugn och ro. Platsen som bjuder på livskvalitet. Här vill jag bo med de jag älskar mest.

Tänker mig ett litet fält av vinrankor alldeles vid huset. Olivträd, citrusträd, tomatodling, persikoträd, fikonträd och päronträd…massa lavendel, hortensia, pelargoner, rosor och andra färgglada blommor i överflöd… Här önskar jag såå att luktsinnet kommer tillbaks för att få känna alla dessa italienska dofter. Elakt gjort av dig att beröva mig dofterna herr Parkinson!

Här avnjuter vi så många härliga måltider baserade på alla fantastiska italienska råvaror. Inköpta på bondgården i byn intill och på torsdagens lokala marknad i Castelnuovo di Garfagnana. Den lilla matbutiken i Villa Colemandina är också en upplevelse. Mycket varor på extremt liten yta med en så vänlig och härlig personal. Den sociala delen är minst lika viktig som inköpen. Här tar man sig tid att prata med varandra.

Vi är många som samlas vid det uppdukade bordet under vår pergola täckt av vinrankor. Fräsch och välsmakande mat på fantastiska handgjorda vackra keramikfat skickas runt vid bordet. Äter och njuter av vilda men hjärtliga diskussioner. Mycket skratt och musik. Med en utsikt som ger en lyckorus i bröstet. Ren och skär livsglädje. Vi ser solen gå ner bakom de ståtliga bergen. Parkinson håller en mycket låg profil.

När jag vaknar på morgonen öppnar jag de stora fönstren och från sängen ser jag morgondiset över bergen längre bort. De tunna vita gardinerna fladdrar till. Jag känner solen stråla in och välkomna mig till en ny dag. Vaknar långsamt med min älskling till en lugn och rofylld start varje morgon.

Med en kopp kaffe i handen går jag sedan ut och stoppar ner fötterna i gräset och andas in lugnet. Ser ut över bergen och grönskan. Grannens katt kommer som vanligt och hälsar godmorgon vid stentrappan. Sedan gör jag några yoga-övningar med den vackraste av utsikter. Ett snabbt morgondopp i poolen innan frukosten. Sedan är jag redo för den nya dagen.

Tar en promenad på de små bergsvägarna. Möter italienska små gummor som pratar extremt fort och plirar med ögonen så där lyckligt. Sedan vinkar de och ser genuint jätteglada ut. Gubbarna står och dividerar vid en krånglande traktor. De pratar intensivt och viftar med armarna. Vinkar när jag passerar och de stannar upp i konversationen och bjuder på ett leende. Sedan börjar de återigen gestikulera och prata hetsigt på deras vackra språk.

Passerar hönsgården där hönorna kacklar ikapp. Köper några dagsfärska ägg. Vänder hemåt vid den lilla kyrkan. Det var länge sedan klockan ringde här. Men på andra sidan dalen klingar den kyrkans klocka så det ljuder mellan bergen. Ända till oss. Det är mäktigt.

Emellanåt blir det en utflykt till havet. Så nära dit men ändå inte när man bor i bergen. Jag tar den kortaste vägen via de hisnande bergen. En väldigt slingrig och smal väg men också häpnadsväckande vackert med marmorbergen. Vid havet stoppar jag ner tårna i den fina sanden, blundar och lyssnar på havets vågor. Sedan är det dags för att möta vågorna. Vattnet är varmt och vågorna löser av varandra. Bra balansträning för mig. Med salt i håret och en stund vid det mäktiga havet återvänder jag hem till huset i bergen. Här får min kropp vila och samla energi.

Jag känner sådan kreativitet i den toscanska miljön. Jag vill måla tavlor. Känner att jag har det där inombords. Ser motiven redan nu. Tror de blir riktigt bra. Och jag vill skriva. Kanske en roman som utspelar sig i Toscana? Med mycket känsla och romantik. Lite spänning och dramatik. Och så vill jag dansa. Det fyller mig med lycka. Får utlopp för känslans kraft. Jag vill verkligen leva här och nu. Herr Parkinson trivs inte här tror jag.

En del av det här upplever jag nu och en del är drömmar/fantasi. Oavsett vilket så blir jag lycklig av känslan. Toscana i mitt hjärta.

17 reaktioner på ”Mitt liv i Toscana

  1. Helena Petrini juli 16, 2019 / 9:29 f m

    Skriv boken! Du har ju nästan börjat. Du har absolut förmågan! Visa hur livet kan vara gott trots att Mr. Parkinson flyttat in, han kanske får vara med på ett hörn. Han kanske blir gladare då, vem vet… Men skriv boken!

    Gillad av 1 person

  2. Mia juli 16, 2019 / 10:15 f m

    Låter helt magiskt, du skriver så fantastiskt bra ❤

    Gillad av 1 person

  3. Ulla juli 16, 2019 / 12:49 e m

    Underbart!! 😎☀️❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  4. Lotta juli 16, 2019 / 6:02 e m

    Vare sig det är drömmar eller på riktigt så låter det underbart!

    Gillad av 1 person

  5. Åsa juli 17, 2019 / 7:05 f m

    Underbart ❤️

    Gilla

  6. Karin juli 18, 2019 / 12:45 f m

    Skriv en bok och sedan spelar du huvudrollen i filmatiseringen av den.

    Förpacka små mentala minnen med dig hem.

    Gillad av 1 person

  7. Anneli Åman juli 18, 2019 / 8:13 f m

    Skriv boken Eva! Du är på god väg ❤ Och så glad för att Herr P håller sig på avstånd. Njut i stunden och lev som bara du kan.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s