Ejneborn och Parkinson

När neurologen den första februari gav mig beskedet om Parkinson så krympte min livstid. Alltså i min hjärna. Inte på riktigt. Jag hade inte tidigare funderat på hur länge jag skulle leva. Nu googlade jag och läste att sjukdomen innebär att man lever ”i princip” lika länge som annars. Men plågsamt. Det var konkret och definitivt mindre än utan sjukdomen. Men såklart totalt meningslös information. Vi vet ju inget om morgondagen.

Men ibland kommer tankarna om jag kommer hinna se mina barn växa upp och kanske till och med hinna uppleva eventuella barnbarn. Och om jag ska få ha ett värdigt pensionärsliv med Mats och kunna genomföra alla våra drömmar. Känner att spelplanen ändrats.

Idag sitter jag i solen i La Flamenca i Spanien och kan stundtals tänka att jag nog ändå är feldiagnostiserad. Jag mår så himla jättebra 🙏🏻 Ja, just nu. Jag känner mig lite som en fru Rebella som skoningslöst trotsar herr Parkinson.

Igårkväll gick vi till poolen sent när den egentligen stängt. Barnen busade och hoppade i med kläderna på. Och de blev klart förvånade när vi mammor spontant gjorde detsamma. Vi skrattade gott och undrade fnittrigt om ”herr president” skulle komma och banna oss. Men livet kan vara för kort för att inte vara lite rebellisk. Man måste ha kul och tillåta sig vara lite tokig ❤️