När neurologen den första februari gav mig beskedet om Parkinson så krympte min livstid. Alltså i min hjärna. Inte på riktigt. Jag hade inte tidigare funderat på hur länge jag skulle leva. Nu googlade jag och läste att sjukdomen innebär att man lever ”i princip” lika länge som annars. Men plågsamt. Det var konkret och definitivt mindre än utan sjukdomen. Men såklart totalt meningslös information. Vi vet ju inget om morgondagen.

Men ibland kommer tankarna om jag kommer hinna se mina barn växa upp och kanske till och med hinna uppleva eventuella barnbarn. Och om jag ska få ha ett värdigt pensionärsliv med Mats och kunna genomföra alla våra drömmar. Kände att spelplanen ändrats.

Idag sitter jag i solen i La Flamenca i Spanien och kan stundtals tänka att jag nog ändå är feldiagnostiserad. Jag mår så himla jättebra 🙏🏻 Ja, just nu. Jag känner mig lite som en fru Rebella som skoningslöst trotsar herr Parkinson.

Igårkväll gick vi till poolen sent när den egentligen stängt. Barnen busade och hoppade i med kläderna på. Och de blev klart förvånade när vi mammor spontant gjorde detsamma. Vi skrattade gott och undrade fnittrigt om ”herr president” skulle komma och banna oss. Men livet kan vara för kort för att inte vara lite rebellisk. Man måste ha kul och tillåta sig vara lite tokig ❤️

Intressant läsning i NewScientist häromdagen. Forskare i Sydkorea har funnit små partiklar, quantum dots, som kan minska symtom på parkinson. Det har testats på möss.

De här pyttesmå partiklarna, som bara är några nanometer i storlek, visar sig kunna passera från blodomloppet till hjärnan, vilket inte de flesta läkemedel kan.

Tremor (skakningar) och rörelseproblem vid parkinson antas orsakas av ett protein som finns i nervcellerna i fel form. En kedjereaktion av missveckning leder till långa strängar av proteinet som orsakar nervcellsdöd. Men dessa quantum dots visar sig kunna stoppa proteinklumparna och dessutom kunna bryta upp fibrerna i enskilda molekyler.

De hoppas kunna prova på människor om ett par år.

https://www.newscientist.com/article/2173740-quantum-dots-in-brain-could-treat-parkinsons-and-alzheimers-diseases/

Efter en minst sagt kaotisk resestart med mycket känslor kom vi iväg med flyget mot Spanien. Det som hänt senaste dygnet skakade om oss rejält och det var med blandade känslor vi åkte.

Till sist framme i Spanien. Nu skulle vi bila söderut. Omtöcknade och trötta hämtade vi ut hyrbil för vidare färd. Min magkänsla tyckte efter ett tag att det såg bra annorlunda ut jämfört förra gången vi åkte här. Nya byggnader. Oj vilka stora berg. En hamn med supervräkiga båtar som jag inte mindes. Men tänkte att såklart är det mr P som spökar och förvirrar.

Men när vi kört en bit med Medelhavet på höger sida kunde vi inte längre skylla på mr P. Söderut = Havet till vänster. Ok, då fick vi vända. Note to myself: följ alltid magkänslan.

Och all kärlek och styrkekramar till er som vi tänker extra mycket på nu ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

En efterlängtad dag. Semester. Längtar efter lugna morgnar. Tystnad. Ta allt i min takt. Tillåta lång startsträcka. Lyssna på kroppen. Väcka kroppen långsamt. Och njuta av morgonkaffet på altanen eller i favoritfåtöljen. Bara vara.

Men vänta, hur gör mr Parkinson på semestern? Han har inte ansökt om semester. Vet han ens vad semester är? Hallå mr P, bara så du vet så vill jag inte ha ditt sällskap på min semester! No way!

Har ändå en bra känsla med mig in i semestern. Medicinerna hjälper mig rätt bra nu. Ska finjustera lite bara. Fortfarande väldigt trött men kommer kunna sova när jag behöver det nu. Träning och vila/sömn blir mitt absoluta fokus på semestern. Inte prestera och inte jaga.

Jobbet har känts roligt och även om jag inte hann allt jag hade tänkt så låter jag mig inte stressas. Att jag gick upp i tid när det nu var lugnare omkring mig och jag jobbat med det jag brinner för känns som ett klokt beslut.

Kikar på min dopamin-tatuering. Den blev betydligt viktigare än jag kunde tro. Inte stressa och inte köra slut på energin. Inte slösa på dopamin, bara lagra!

Hej semester här kommer jag!

I helgen har jag förbrukat lite mer dopamin än vanligt men samtidigt fått så otroligt mycket energi och glädje.

Jag och min man har nu i juni firat 25 år som gifta. Dvs silverbröllop. Vi har samtidigt pratat länge om att ha ”altanhäng” med några nära vänner. Nu slog vi ihop detta och några av våra närmaste vänner kom och delade glädjen med oss. En silverfest för livet, kärleken och glädjen.

Men vi gjorde det enkelt för oss och istället för eventuella blommor eller presenter fick gästerna istället ta med det de ville grilla och dricka. Vi fixade tillbehör mm. Och efterrätten fixade två av våra hjärtevänner. Våra barn fixade så fint och hjälpte till på alla de sätt. Största tacket till er älskade ungar❤️❤️❤️

Det blev en fantastiskt fin kväll med mycket skratt och lite bus. Visst är jag lite tröttare än vanligt idag men åhh så värt det var.

Min man höll ett tal som kärlekshyllning till mig. Kan man annat än älska den karln 😍 Även jag höll ett tal. Bland annat om vikten av ”en dag i taget – och ha kul”. Vårt dagliga motto. Det är ju förresten klokt även om man är frisk!

Slutklämmen handlade om att jag många gånger börjat skriva en bucketlist. Men nu insett att jag bara har ett mål som verkligen betyder något. GULD! Dvs 25 år till. Att få leva hälsomässigt skonsamt och lyckligt med denna fantastiska karl. Sedan ska vi förstås ha kul och uppleva saker på vägen dit.

Idag går jag upp på 75%. Efter jobbet idag belönar jag mig med träning på Friskis 👊🏼 och fyller på mina depåer.