Det finns en härlig värmlänning som heter Klas. Utnämnd till Diamond Speaker (en av världens nio bästa talare). Var på hans föreläsning igår. Om att leva innan man dör. Metaforiskt att vi ska ”sluta småpussas genom livet och hångla mer”. Inte leva ett liv där vi håller tillbaka och hindrar oss själva att leva fullt ut. Släpp kontrollen. Vi skrattade galet mycket. Så klokt och så roligt.
Jag har sagt det förr. Även om det varit ett skit-år med min oinbjudna följeslagare, så finns det faktiskt positiva sidor också. Javisst låter det klyschigt och urkäckt. Men jag menar det. Verkligen. Jag har aldrig levt så mycket som det senaste året. Jag småpussas inte längre.
Klas peppade oss att ta ”vardagsrisker”. Vilket fantastiskt ord. Kan vara tufft men samtidigt så värt det. Om jag är duktig på ”att hångla”, ja leva fullt ut, så är jag fortfarande för feg att ta vissa vardagsrisker. Vem fegar inte ut ibland och ”väljer toa-dörren”. Här har trygghetsnarkomanen något att jobba på. Jag har redan fyra stora utmaningar inplanerade. Pirr pirr…
.
Ejneborn och Parkinson 