Ejneborn och Parkinson

Fredagseftermiddag och jag summerar veckan. En skitvecka!! Nej den här veckan orkar jag inte vara så jäkla positiv. För det var en skitvecka. Jag har mått så illa, haft ont i magen och varit så slut i hela kroppen. Då fungerar ingenting. Ingen större aptit och kolasmet i huvudet. En vecka under täcket hade känts rätt men inte varit rätt. Tack och lov har kvällarna fungerat bättre.

Men på jobbet har det inte blivit många rätt. Eller omvänt på tok för många fel för min referensram. Förstår inte varför hjärnan inte fixar det jag gjort medan jag blundat tidigare. Jag jobbar numera lååååååååångsamt. Får dessutom kolla mig själv. Men det är ingen garanti att det blir rätt för det. Kommer inte ihåg saker som borde sitta i ryggmärgen. Hmmm, ryggmärgen är väl i maskopi med Parkinson?

Min personlighet har alltid varit ansvarstagande, strukturerad och noggrann. Någon att lita på. Levererar. Gör ett gediget jobb. Jag ogillar starkt att göra om saker. Känns slöseri med tid att göra om något två gånger. Vill naila första gången. Gör man en sak så gör man det ordentligt. Har alltid varit kritisk mot mig själv. Ett litet fel uppmärksammar jag medan berömmet viftas bort. Så hur tror ni det känns nu?

I torsdags låg jag tre dagar efter min egen plan. Ingen ko på isen då jag har marginal med tanke på Parkinsons påhitt. Tack och lov har jag en chef som har tålamod och förståelse. Förutom att tekniken strulade i tre dagar så gjorde jag så kallade ”mänskliga fel”. Sådana där som man ska tillåta sig göra. Alla gör misstag. Precis så tyckte chefen. Ingen fara. Borsta av, gör om, gör rätt och gå vidare.

MEN för mig handlade det inte enbart om den här arbetsuppgiften. Väldigt irriterande men det som gjorde att jag inte kunde hålla tillbaks tårarna var att jag inte kände igen mig själv den här veckan. Jag har varit så vimsig och okoncentrerad. En slarvmaja. Långt ifrån den Eva jag känner. Man kan säga att jag är besviken på mig själv.

Jag får väl kavla upp ärmarna och vara mig själv nästa vecka. Revansch!!