Ejneborn och Parkinson

Jag har ett uppenbart problem. Trots att jag VEEET att jag med den här sjukdomen måste HUSHÅLLA med min energi så ångar jag på. Jag vill så mycket. Och sedan faller jag ihop. Vansinnigt trött, mår illa, det värker, jag skakar och tårarna rinner. Starka, positiva Eva halkar ner i ”bajsgropen”.

Det är helt och hållet mitt eget ansvar. Jag måste ta mig själv i örat och säga NU räcker det Eva. Ta ansvar för din hälsa. Jag spelar med min framtida livskvalitet som insats. Jo, faktiskt.

Jag ser tydligen ”ut som vanligt”. Till och med ”oförskämt pigg och fräsch” säger en del. Men kroppen tar stryk av stress och för lite vila och sömn. Jag måste lära mig VILA ofta. Buffra upp energi. Jag måste lära mig att be om HJÄLP. Jag måste lära mig att prioritera, säga NEJ och VÄLJA BORT. Jag måste lära mig SITTA STILL. Det behövde jag innan men det är ännu viktigare nu.

Kuratorn på rehab läser av mig som en öppen bok och trycker på rätt punkter. ”Har du tagit det lugnare sedan vi träffades sist?” Jag är ärlig och medger att det varit lite mycket senaste veckan. ”Varför fortsätter du så här Eva?. Du KAN tacka nej till ett socialt evenemang fast det är kul. Den där rapporten som ska in på jobbet måste kunna vänta. Hade du gjort den om du låg i hög feber eller magsjuka? Du kan be om lunch på sängen om du är trött. Du kan välja att ligga kvar i sängen och läsa istället för att tvätta och plocka disk. Dessutom sover du alldeles för lite. När ska du ta det här på allvar?” Hon ”nyper åt” med ”du hittar ju nya argument hela tiden”. Då inser jag att jag måste ACCEPTERA min situation och inte tro jag är någon SUPERWOMAN. Och agera efter allt det där som jag trott mig förstå. Men som jag ignorerar och försöker leva som förr. För imorgon blir det ju annorlunda.

Jag tror jag ångar på för att jag är rädd för framtiden och inte vill begränsa mig. Jag förnekar nog kroppens signaler för att inte ni andra ska tro att jag är svag. Men även jag faller ihop. I lördags grät jag för jag mådde så fruktansvärt dåligt på förmiddagen. Urless på den här jävla parkinson. Jädra hand och arm som värkte efter att skakningarna kommit tillbaks.Måndagens morgon-yoga plockade ner stressystemet något pinnhål. Fantastiskt skönt.

Hamstern måste ta ansvar och inte springa för fort i hjulet. Dra ner på tempot. Och inte skylla på hjulet. Har jag fler hamsterkompisar där ute?