Ejneborn och Parkinson

Jag har senaste veckan sett två filmer som berört mig starkt. Det är oundvikligt att reflektera och dra paralleller med min sjukdom som också innebär skador i hjärnans komplexa nervsystem.

Den första var den verklighetsbaserade filmen ”Uppvaknanden”. Filmen utspelar sig 1969 och handlar om patienter som hade överlevt epidemisk sömnsjuka men som drabbats av årtionden av katatoniskt tillstånd. Sorgligt. Robin Williams spelar en nyanställd engagerad neurolog som kämpar med att få kontakt med de här patienterna. Han vill ge dem livskvalitet igen. Han vill inte bara ”vattna dem”. Neurologen sätter även in det då nya läkemedlet levodopa på De Niros rollfigur.

Jag berörs starkt över hur respektlöst och känslokallt det måste ha varit att de buntades ihop på institutioner för att bara invänta att dö. Så ovärdigt. Tacksam för att kunskapen är så mycket större och att så mycket har förändrats. Hur fruktansvärt måste det inte ha varit innan levodopan uppfanns på 60-talet. Den medicin som gör livet så mycket bättre. Nu har det varit den mest effektiva medicinen i 60 år så förhoppningsvis kommer de fram till något nytt ännu bättre väldigt snart.

Den andra filmen var dokumentären ”Robin´s wish” om Robin Williams kamp mot en grym demenssjukdom som inte kan diagnostiseras förrän efter man dött; Lewy Body-demens. De kemiska förändringarna i hjärnan ledde till att han förändrades som person. Till sist begick han självmord då han inte längre kände igen sig. Han förklarade det med att han som person fanns kvar därinne i kroppen men att han ständigt måste kämpa mot ett inre monster. Allt var ett inre kaos och han bar på en ständig rädsla. Jag kan förstå att det finns en gräns för ett värdigt liv.

Många tankar passerar under filmernas gång. Det finns vissa likheter i båda filmerna med den neurologiska sjukdom som jag lever med.