Ejneborn och Parkinson

Vi Parkinsonsjuka har ofta ont i kroppen. Våra kroppar åldras i förtid och det är vanligt med värk ska gudarna veta. Speciellt den här kalla årstiden. Men det är också vanligt att vi har ont i själen. Ångest, rädsla, oro. Det du inte ser.

När jag är sjuk och inte kan jobba ska jag anmäla det till Previa som vårt företag anlitar. De frågar efter på vilket sätt jag är sjuk och jag svarar ibland ”ont i själen” och de söker febrilt efter en kod/ruta att kryssa för. Jag förtydligar svaret med ”trasig”. Det är enligt mig, i de flesta fall, sjukt mycket värre att ha ont i själen jämfört med ont i kroppen.

Vad vet vi egentligen om själen? Vad händer till exempel med själen när vår kropp sover?  Tänk om själen lämnar vår kropp under sömnen och vad händer med själen isåfall?

Och vad händer med själen när kroppen dör? Själen dör nog inte med kroppen, utan går vidare. Så vill jag tro. När kroppen genomfört ett helt liv och liksom har förbrukats så hoppas, och tror, jag att själen ändå går vidare. Till en plats där andra själar finns.

När min mamma åkte in på sjukhuset för sista gången hade hon sagt ”undrar om det är sista resan och tänk om jag bara fick komma hem en enda gång till”. Hon dog efter en vecka och hennes kropp kom aldrig hem igen. Men när kistan med mamma skulle transporteras till kyrkan stannade chauffören utanför det hus som pappa byggt. Där jag och min syster växt upp. Chauffören stängde motorn och stod stilla i fem minuter. Jag tror absolut mammas själ lämnade bilen för att svepa in i huset en sista gång.