Ejneborn och Parkinson

När jag fick beskedet om att herr Parkinson klafsat in i mitt liv snurrade tankarna något så kopiöst. Allt eftersom det sjönk in kom frågorna och funderingarna. Som från en kulspruta. För mig kretsade såklart det mesta kring mina nya förutsättningar. Det mesta utanför detta blev liksom obetydligt. Orken räcker inte till för mycket annat när man hamnar i en sån här situation. Bearbeta och acceptera. Samtidigt kan jag vara ohyggligt trött på att prata om och tänka på Parkinson. Med vilken rätt kom han och vräkte ut sig. Bara sådär fräckt tog han så jäkla mycket plats. Och jag lovar, det är svårt att ”glömma bort” Parkinson när kroppen ständigt påminner mig.
Samtidigt vet jag att han inte bara klafsat in i mitt liv. Och det gör mig ont. Han påverkar ju även de som står mig närmast. Och såklart allra mest min bästa Mats. Det är ju inte bara min vardag och framtid som påverkats. Så oändligt tacksam för denna grymma karl med sitt tålamod och sin kärlek. Min energinivå styr till mångt och mycket vår vardag. Han lyssnar på min frustration och oro. Han tillåter mig gråta och får mig att skratta. Han fixar och trixar. Han finns där. I nöd och lust. Och att min Parkinson kan påverka mina barn gör mig så fruktansvärt förbannad. Vågar inte tänka långt fram i tiden. Så den här jäkla sjukdomen handlar verkligen inte bara om den som fått diagnosen. Det är fler som drabbas. Det får man inte glömma. Styrka och kärlek till alla er som finns där ❤