Nu har det gått exakt ett halvår sedan herr Parkinson började blanda sig in i min motorik.
Det var den 16 september. Sex minst sagt ”skakande” månader. Märkligt när hjärnan tänker ”sluta skaka” men handen/armen fortsätter skaka. För en kort stund kan jag påverka men sedan börjar det igen. Min hjärna blir liksom totalt överkörd av kroppen.
För ett halvår sedan kände jag inte till ord som dopamin, scintigrafi, Parkinsonteam, L-dopa och dosglapp. Visste inte ens att en femtiotvå-åring kunde få en sjukdom som jag bara förknippat med äldre människor.
Den vänstra sidan lyder fortfarande mina viljestyrda signaler. Den vänstra sidan skakar inget alls. Den vänstra Eva är oftast avslappnad. Men den jäkla högra sidan är, mer eller mindre, i rörelse heeeela min vakna tid. Den högra sidan skakar så armen känns tung och stel. Liksom svullen och trött. Musklerna värker efter ett tag. Skit-arm!
Den högra Eva kan inte vila i vaket tillstånd. Den högra Eva bråkar. Och den vänstra Eva är så innerligt trött på den högra Eva. Schizofrent? Ja verkligen, på ett fysiskt sätt.
Ejneborn och Parkinson 