Jag är dotter till en sjuksköterska. Norrlänning dessutom. Då biter man ihop! Det går över. Inget pjåskande. Har aldrig sprungit till läkaren ”i onödan”. Oftast funkar det ju bäst så. Har heller aldrig tagit en alvedon för mycket. Tvärtom. Och ja, det är ju synnerligen korkat. Och min egen knäppa filosofi. MEN det mesta går ju över. Som mamma sa. Nu vill jag inte att ni på något sätt ska tro att min mamma var känslokall eller elak. Tvärtom! Och hon fanns alltid där till 100% och mer därtill. Jag vet att hon skulle stöttat mig något så kopiöst nu.
Så var det det där med tabletter… Inser att jag får ändra min inställning. Den här sjukdomen kräver tabletter. Många! Sjukdomen är väldigt individuell och medicinerna är många. Förstår ni vilket hantverk att få till rätt kombination och rätta doser för varje patient? Imponerande! Men det tar tid. Tålamod krävs. Ständig insättning. Ständig trötthet.
Nu har jag fyra olika mediciner. Började trevande i oktober då jag ännu inte hade rätt diagnos fastställd. Sätter först in en medicin. Låter det gå en tid. Ökar dosen. Mår inte alls bra. Byter ut till en annan innan jul. Låter tiden gå. Skruvar upp dosen. Mår bättre. Får rätt diagnos 1 februari. Sätter in nästa – en Parkinson-medicin. Låter den ligga kvar. Vissa symptom minskar. Kör in en tredje. Ja, det blir bättre. Så sätter vi nu in en fjärde. Alla har de en uppgift och tillsammans jobbar de som ett team. Många piller blir det. Och det handlar om kombinationen. För just en individ. Wow!
Phu… inte undra på att jag är flummig 🤪 En pillercocktail på fyra mediciner toppad med d-vitamin och magnesium. Får nog snart köpa en dosett 😜
Ejneborn och Parkinson 