Vi stod med en fot i vardera hav. Ute på Grenen där Skagerack möter Kattegatt. Längst upp på vackra Skagen. Solen sken och vi kände kraften i de båda haven. Vågorna kom från var sitt håll och skummade ihop runt våra ben. Mäktigt! Båda haven ville liksom fånga uppmärksamheten. ”Välj min sida.” sa Kattegatt. ”Nej välj min” sa Skagerack. Bäst var det förstås i mitten.
Lite av symbolik hur livet kan vara. Å ena sidan positiva och starka känslor och tankar. Där jag ser allt jag har och allt jag kan göra. Där jag kan känna stor tacksamhet och lycka. Å andra sidan de negativa och dystra känslorna och tankarna. Hur ser min framtid ut? Vilken livskvalitet kommer jag få? Blir jag ett hjälplöst kolli beroende av andra? Och detta kan ske samtidigt. Tvära kast. Precis som de nyckfulla haven.
Och vi som har en obotlig sjukdom vet att vi inte bara väljer. Hur mycket vi än vill. Oundvikligen tappar vi balansen ibland. Sedan gäller det att inte vara i obalans för länge så vi dras ner på botten.
Förutom mitt försök till symbolik så har Parkinsonsjuka balansproblem rent fysiskt också. Något som är oerhört svårt. Dels att fysiskt ramla och dels att misstas för att vara påverkad. Döm ingen på förhand 🙏🏻 det kan vara tufft ändå att hålla balansen.
Ejneborn och Parkinson 