I vår familj tillåts alla känslolägen. Vi har alltid rätt till våra känslor. Vi skrattar ihop och vi tillåts vara ledsna. Vi har mycket kärlek och värme.
De som känner mig vet hur extremt viktig familjen är för mig. Känslan när alla är hemma. När vi lagar mat tillsammans. Med en bra spellista i bakgrunden. Eller när vi sitter och ser någon mysig film tillsammans. Uppkrupna i soffan allihopa. Själen blir liksom komplett.
Vi har också lite knasig humor. Vilket underlättar. Som när Mats och jag var hos neurologen och fick sjukdomsbeskedet den första februari. Jag blev förstås väldigt ledsen och chockad. Mats och jag var inte alls beredda på informationen vi fick. Mitt i all bedrövelse säger Mats ”Men du kommer bli en jäkel på att vispa”. Och ja, jag skrattade mitt i alla tårar. Neurologen blev nog förvånad. Men för mig var det skönt att få skratta. Sådana är vi.
Eller som när vi var på nuklear-avdelningen på KS för min scintigrafiundersökning. Jag fick några rör med radioaktiv vätska insprutat i ådrorna. Vi väntade spänt precis som om jag plötsligt skulle förvandlas till en blå smurf. Mats bröt tystnaden med ”Åh vad bra, gratis nattlampa”. Skratt ersatte pirriga känslor.
En annan tokighet hände när vi bara häromdagen var på kvällspromenad med Chilli och det var dags för ”nummer två”. Jag gör mig redo och trär den rosa hundbajspåsen över handen så jag enkelt kan plocka upp efter oss. Fröken Chilli tar sin tid. Möxar, bökar och snurrar runt. Om och om igen innan hon är nöjd. Suck vilken procedur. Vi väntar tyst. Det börjar plötsligt prassla som om det kom regndroppar på träden. Vi tittar båda upp men nej inget regn, inte ens ett moln på himlen. Då pekar Mats skrattande på mig och utbrister att det ju är påsen på min skakande arm. Vi fick oss ett rejält gapskratt.
För att orka det tunga behöver man ju även skratta och vara knasig. Och tänk att mr P till och med kan bidra till skratt 😂
Ejneborn och Parkinson 