Må din väg gå dig till mötes

Det är inte ofta jag går i kyrkan. På mycket få bröllop nuförtiden då min generation är inne på ”andra varvet” och borgeligt. Men på några fler begravningar. Men ändå inte ofta. Sedan kan jag någon gång gå in i en kyrka för att tända ljus. Det är fint och det kommer från att min mamma ofta gjorde så när vi kom till nya städer. Jag har aldrig läst bibeln. Har aldrig över huvudtaget haft den religiösa sidan hemifrån. Och tycker psalmer ofta är hopplösa att sjunga.

Jag har liksom blandade känslor i kyrkor.

Å ena sidan kan jag känna att det är lite smärtsamt. Fäller lätt en tår där. Har haft några tunga avsked i kyrkor. Speciellt den gången med den lilla vita barnkistan. Vacker sång/musik i kyrkor kan göra mig till en gråt-fontän.

Å andra sidan kan jag känna en slags längtan i kyrkor. Längtan efter en inre frid om själva döendet och en trygghet i tro på någon fortsättning. Kan uppleva en slags avundsjuka på de som är troende. De verkar så trygga och fria från ängslan inför döden och dessutom är de övertygade om något efter detta. De lutar sig mot ”sin Gud”. Jag är både rädd för själva döendet och rädd för ett totalt slut. Finito?

Ibland har jag varit förbannad på en Gud jag inte ens trott på. När jag prövats alltför hårt. Som att han (?) skulle finnas där när jag behövde. Och dessutom ta emot min förtvivlan och ilska mot honom (?). När vi förlorade vår lilla Tindra identifierade jag mig starkt med Josefin Nilssons låt ”Min Gud”. Lyssna på den. Den är stark.

I söndags var jag iallafall i kyrkan. En lite ”modernare” kyrka. Min minsting konfirmerade sig och det var en jättefin och lättsam ceremoni. Jag kände ingen som helst smärta och fällde inga tårar. Såg bara ungdomarnas glädje och värme. Kamratskap när den är som bäst. Lycka. Och tro det eller ej men jag fastnade för texten i en psalm. Psalm 730 med irländskt ursprung.

2 reaktioner på ”Må din väg gå dig till mötes

  1. Monica Lövström augusti 8, 2018 / 7:21 f m

    Så vackert beskrivet!
    Känner igen mig i dina tankar. Kan ibland sakna en tro och känsla av samhörighet, som jag tror religionen kan ge.
    Vi är ju väldigt annorlunda här i Sverige i vårt sekulariserade samhälle. Det har gett oss mycket, vi är ofta rationella och hemfaller inte åt att låta kyrkan diktera synen på kvinnans kropp och sexuslitet, tex.
    Men å andra sidan finns saknaden där i svåra tider.
    Ibland känns det som att vi tillber Mammon och söker tröst i Gallerian.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s