Ejneborn och Parkinson

Det är inte ofta jag går i kyrkan. På mycket få bröllop nuförtiden då min generation är inne på ”andra varvet” och borgeligt. Men på några fler begravningar. Men ändå inte ofta. Sedan kan jag någon gång gå in i en kyrka för att tända ljus. Det är fint och det kommer från att min mamma ofta gjorde så när vi kom till nya städer. Jag har aldrig läst bibeln. Har aldrig över huvudtaget haft den religiösa sidan hemifrån. Och tycker psalmer ofta är hopplösa att sjunga.

Jag har liksom blandade känslor i kyrkor.

Å ena sidan kan jag känna att det är lite smärtsamt. Fäller lätt en tår där. Har haft några tunga avsked i kyrkor. Speciellt den gången med den lilla vita barnkistan. Vacker sång/musik i kyrkor kan göra mig till en gråt-fontän.

Å andra sidan kan jag känna en slags längtan i kyrkor. Längtan efter en inre frid om själva döendet och en trygghet i tro på någon fortsättning. Kan uppleva en slags avundsjuka på de som är troende. De verkar så trygga och fria från ängslan inför döden och dessutom är de övertygade om något efter detta. De lutar sig mot ”sin Gud”. Jag är både rädd för själva döendet och rädd för ett totalt slut. Finito?

Ibland har jag varit förbannad på en Gud jag inte ens trott på. När jag prövats alltför hårt. Som att han (?) skulle finnas där när jag behövde. Och dessutom ta emot min förtvivlan och ilska mot honom (?). När vi förlorade vår lilla Tindra identifierade jag mig starkt med Josefin Nilssons låt ”Min Gud”. Lyssna på den. Den är stark.

I söndags var jag iallafall i kyrkan. En lite ”modernare” kyrka. Min minsting konfirmerade sig och det var en jättefin och lättsam ceremoni. Jag kände ingen som helst smärta och fällde inga tårar. Såg bara ungdomarnas glädje och värme. Kamratskap när den är som bäst. Lycka. Och tro det eller ej men jag fastnade för texten i en psalm. Psalm 730 med irländskt ursprung.