Ejneborn och Parkinson

Många har problem med minnet. För vi pressar in så mycket information och intryck. För att vi kräver mer och mer av vår hjärna. Snabbare och effektivare. ”Mekanikerna och utvecklarna” inne i hjärnan hinner liksom inte med. Ser framför mig hur de pinnar på. Svetten lackar. Hur ser det ut i min hjärna då som är krashad? Ja de fick väl nog och sa upp sig de ”små arbetarna” i mitt huvud. Enough!

Fantasin kan flöda och har ni inte sett den tecknade filmen ”Inside out” så MÅSTE ni göra det. En genialisk film för både vuxna och barn. Filmen handlar om vad som sker i en flickas huvud. Fem känslor symboliserade av olikfärgade figurer. Glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Hur de påverkar flickan, hur minnen lagras och ibland försvinner osv. Fantastiskt sevärd.

Om vi är mer seriösa så borde vi vara betydligt mer rädda om våra hjärnor. Mycket kan reparera sig men inte allt.

Jag läste på demenscentrum.se att ”Personer med Parkinsons sjukdom har 4 – 6 gånger högre risk att drabbas av demens än normalbefolkningen. Risken påverkas av hur länge man haft sjukdomen, hög ålder och sjukdomens svårighetsgrad.”

Läser vidare att ”Vanliga symptom vid parkinsondemens är koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och brist på energi. Även den exekutiva förmågan försämras. Det gör det svårare att planera en uppgift och att fokusera och skifta uppmärksamhet – något som krävs för att kunna utföra uppgiften. Den sjuke blir därför beroende av sin omgivning för att klara av många vardagssysslor. Beteendestörningar och hallucinationer kan också tillhöra sjukdomsbilden.”

Allt utom sista meningen stämmer in väl på mig. Det skrämmer mig.

Jag menar inte att jag är dement men känner att jag inte är ”normalglömsk”. Allt oftare glömmer jag saker som sagts eller gjorts i närtid. Fick en present i köket. I soffan en halvtimme senare kunde jag inte komma på vad jag fick. Glömskan brukar bara rinna av mig med ett flamsigt ”ja ja åldern”.

I lördags såg jag Bohemian Rhapsody på bio för andra gången på kort tid. En kanonbra film om en otrolig artist. Freddie Mercury alltså. Vilken pipa han hade! Vilka visioner! Men den här andra gången blev jag ledsen inne i min själ. Inte pga filmen. Filmen var om möjligt ännu bättre. Men det var väääldigt mycket som jag inte alls kom ihåg från första gången (för någon vecka sedan). Då satt jag ändå helt tagen av filmen. Jag sa inget men jag kände att det här var fel. Jag vill inte någonsin bli ett dementpaket. Den ”lila rädslan” och det ”blå vemodet” grep tag i mig. Hörni där inne släpp in ”glädjen” nu. Och städa minneslagret tack!