Ejneborn och Parkinson

Nu hände det igen! Ett kort möte. Med någon jag aldrig träffat förr. En person som satte avtryck hos mig. Som jag blir glad av när jag tänker på. Är sådana möten bara en slump eller finns det en mening? Eller ser jag saker hos de jag möter på ett helt nytt sätt nu? Vissa har bara något speciellt.

Den här personen, vi kallar henne Linda, hade jag för ett par veckor sedan inte träffat innan. Direkt vi hejade på varandra kände jag att hon har en fantastiskt vacker själ. En jättefin tjej inifrån och ut. Hon utstrålade en otroligt varm energi.

Jag checkade in på kvinnokliniken inför operationen. De visade mig till ”två-salen” där jag fick min säng, ett skåp och de fantastiskt sexiga sjukhuskläderna. Pirrigt. Bakom draperiet var en annan kvinna och hennes familj. Hejade lite snabbt för att inte störa.

När vi sedan låg i var sin säng hörde jag bakom draperiet: ”Eva, är du rädd?”. Sedan pratade vi på. Om varför vi var där, om våra liv utanför, om hur det kändes inför operationen. Ibland var vi bara tysta. Jag kände att jag inte kunnat få bättre rumskompis.

Sedan var det dags för Linda. ”Vink, vink och lycka till. Vi ses senare ikväll.” Hon rullades iväg i sin säng. Jag slumrade till i den långa väntan på min tur.

Några timmar senare rullades jag tillbaks i min säng. Med fyra ihopsydda hål i magen och morfin som lulligt hängde sig kvar. ”Eva, vi var tvungna att byta rum och flytta dig” sa någon i farten. Näää tänkte jag besviket. Får säkert en snarkande sur tant som kompis. Undrar hur det gick för Linda? Suck.

Rullades in och låg tyst. Draperiet fördraget. Trött och mörbultad. ”Eva, är det du?” hör jag Linda nästan väsa ut. Jodå, perforerad mage gör en lite väsande. Annars gör det ont. Lycklig blev jag att även Linda flyttat.

Efter ett tags slumrande hör jag bakom draperiet: ”Eva, har du tittat på din mage?” Nej det hade jag inte. Lyfte på täcket och såg ett krigsfält. Stor och svullen mage fylld av koldioxid. Plåster och bandage. Svarta tuschmärken som små noteringar. Ingen vacker syn.

Plötsligt ser jag lite längre och utbrister: ”Linda, de har rakat muffen också!!!”. Hör ett kvidande skratt. ”Du får inte säga så. Det gör så ont att skratta”.

Dagen efter checkade vi ut. Vankade ut en i taget. Linda, du gjorde sjukhusvistelsen så mycket enklare. Och definitivt roligare. Även om vi ”umgicks” på ett sjukhus med ett draperi emellan haha. Jättekul att träffa dig! Stort lycka till i ditt nya spännande liv. Kram vackra själ!

Gott nytt fantastiskt år alla läsare! Se inte era begränsningar utan se era möjligheter. Hitta det som gör de du möter så speciella. Det blir liksom win-win.

Nyårskramar ❤️🎉🥂🍾❤️