Ejneborn och Parkinson

Att hålla föredrag när man har scenskräck är ju helt galet för ett redan svajigt nervsystem. Att dessutom prata om tankar och känslor är bra mycket svårare än fakta. Det är dessutom en individuell upplevelse. Att öppna upp och berätta om dödsångest och framtidsrädsla är extremt utlämnande. Att hålla dessa föredrag gratis är enligt vissa extremt korkat.

Men ni ska veta att det ger mig så mycket. Framför allt att mina skrivna ord kan ha betydelse för andra. Sedan har jag inte alls den där scenskräcken längre. Tvärtom det känns riktigt bra. Jag har liksom växt själsligt genom att utmana mig själv. All respons och alla kramar jag får stärker mig verkligen. Parkinson trycks samtidigt in i ett hörn.

Ingen föredragning har varit lika. Jag kör lite olika innehåll. Nu idag var inte tekniken på vår sida och jag fick tänka om och köra utan bilder i 50 minuter. Det gick ju ändå.

Någon undrar hur jag orkar. Men det ger mig energi och är ett sätt för mig att göra något aktivt i min bearbetning. Dessutom är det inte så ofta. Hittills fyra gånger på fyra månader; Jakobsberg, Sundbyberg, Skanstull och idag på café sjuan på Nybrokajen.

På vägen från föredragningen till pendeltåget passerade jag både blommande magnoliaträd i Berzelii park och körsbärsträd i full blom i Kungsan. Bonus att få pricka in. Det är magiskt vackert. Livskraft och skönhet. Våren är här.

Njut av livet här och nu! 🌸🌸🌸

En dag i taget. 🙏🏻❤️