Ejneborn och Parkinson

I fredags åkte vi till Öjn för en vänskapshelg. Åtta vårtrötta själar. Hungriga på energi. Peter, plastpappa till en av vännerna, öppnade med varmt hjärta upp sitt hem. Ett vackert vitt stenhus på Gotland.

Landskapet och lugnet som mötte oss fick oss alla att dra ett djupt andetag och känna hur otroligt bra vi har det. Sedan fylldes helgen med fantastiskt god mat, mycket prat om högt som lågt, promenad längs havet och bland raukar, ett besök in till Visby men framförallt en helg med mycket värme och skratt.

Men sedan jag fick parkinson har min kropp generellt föredragit att vara hemma. Jag mår som bäst hemma. Hemma kan jag lättare lyssna på kroppen. Behöver kroppen lugn och ro är sovrummet min frizon. Behöver kroppen aktivitet har jag hela Järvafältet utanför huset.

Bara tanken att åka iväg kan ge min kropp en slags oro. Jag kan verkligen känna mig som Ferdinand under korkeken. Samtidigt som resor, och även kortare vardagliga ”förflyttningar”, tar mycket energi så vet jag att det också kan ge en annan slags energi. Den här vän-konstellationen ger verkligen energi.

Tack och kram finaste Mysgruppa ❤️

Och Peter, tusen tusen tack för att vi fick komma till dig. Det är väldigt lätt att tycka om dig.