Ejneborn och Parkinson

Tisdagmorgon och jag hade möte med chefen. Jag hade kallat men jag hade ingen direkt jobbfråga. Jag mådde bara skit och behövde ventilera hur jag återigen hamnat i en framtidskris. Och där ingår ju jobbet.

Jag fick på måndag bekräftat att jag nu även har diagnosen dyspepsi. Det förenklar inte precis min vardag just nu. Min kropp vill verkligen kriga. Kroppen låter mig må bra en tid och sedan kommer en attack av något slag. Nu bråkar magen rejält. Magsyran i obalans. Mår illa som när jag var gravid. Parkinson är som en gubbe i lådan som plötsligt hoppar upp med något nytt symtom. Men magkatarr ska väl gå över iallafall.

Jag har kallt räknat med att fortsätta jobba 75% länge till. Och nu signalerar kroppen igen. Dumma jävla kropp tänker jag. Hjärntrötthet och magkatarr i kombination suger musten ur mig. Ont i höger ben. Helt orkeslös och träningen blir bortprioriterad. Men jag vill liksom låtsas vara som vanligt. Jag vill inte släppa taget om mitt vanliga liv. Jag vill nog inte acceptera. Det enda som avslöjar vad som händer med mig är nog mina ögon, mina trötta ögon. Och tårarna när det någon gång brister. Resten ser du inte.

Jag trivs ju bra på jobbet. Och på mitt jobb ör det ok att ha en sjukdom som innebär att jag kanske inte alltid presterar som förr. Att jag är ojämn. Men det känns ändå som om jag avvecklar mig själv om jag går ner i tid mer och släpper mer arbetsuppgifter. Det skrämmer mig. Ska Parkinson så småningom bli en ”heltidssysselsättning”? Sova, träna, läkarbesök, sortera medicin i dosetter, vara stammis på Apoteket.

Min chef lyssnade tålmodigt på mig när jag på något sätt snurrigt resonerade högt om alla mina tankar och olika scenarios. Förväntade mig ingen lösning eller svar. För hur det än blir så blir det inte som jag tänkt. Parkinson sätter nya regler emellanåt.

Tog sedan kontakt med min nya neurolog då jag insett att jag måste sänka ribban trots allt. Hälsan måste trots allt gå först. Och kroppen är nog inte så dum ändå utan den ger signaler att sänka ribban i tid. Jag är 53 år och ska hålla länge till. Med två timmars pendling blir 75% för mycket.

Så förlåt kroppen. Du är inte dum. Du är ju på min sida och signalerar för Parkinsons påhitt.