Ejneborn och Parkinson

Så var det dags för revansch för mitt deltagande i forskningsstudien på Karolinska Institutet. Förra gången spökade tekniken och MEG-undersökningen gick inte att genomföra.

Mikkel, Allison och Josefin tog glatt emot mig. Först ombyte till ”chica” kläder. Sedan på med alla elektroderna. Och så in i ett magnetfältsavskärmat rum. Här fick jag sitta instängd i en slags fåtölj med inbyggd hjälm. Med väggar och dörr som ett bankvalv.

Massa sladdar kopplades ihop. Med olika tester mättes de pyttesmå magnetfält som aktiveras inne i hjärnan. De ser aktiviteter i hjärnan eller snarare hur den arbetar annorlunda vid Parkinsons sjukdom. En frisk jämförelsegrupp finns. Har även gjort magnetkameraavbildning av min hjärna som visar hur den ser ut. Hoppas detta kan leda till nya metoder att sätta diagnosen.

Jag var supertrött och jag nickade faktiskt till några gånger under undersökningen. Mikrosömn som de måste sett. Såå trött. När jag var klar plockades allt bort.

De uttalar sig ju inte om enskilda i en forskningsstudie. Men jag, sensitiva inkännande lilla jag, kände att alla de tre hade en annan energi när jag var klar. Hade de sett något? Förmodligen är jag bara inbillningssjuk. Men…

Lämnade byggnaden och när jag gick nerför stentrappan sa magkänslan att något var det ändå. Tårarna överraskade mig. Satte mig på en parkbänk och försökte resonera förnuftigt med mig själv och inte bara tro på magkänslan. Men trött och låg ikväll kan jag nu inte släppa känslan jag fick och att jag nog inte får veta om det låg något i det eller inte.