Ejneborn och Parkinson

Om du kör en bil för fort och du tappar kontrollen eller om du kör mot ett hinder så bromsar du automatiskt. Plättlätt rimligt. Man vill ju inte krascha. Men om du på jobbet eller privat dundrar på för fort eller har tagit på dig för mycket så kan det vara så svårt att ”bromsa”. Att säga nej.

Även om vi skulle ha en broms hängande vid oss så skulle många av oss ändå inte bromsa. Även om det håller på gå överstyr. Vi vill så mycket. Vi vill prestera. Vi vill vara duktiga. Vi kan inte bara vara. Vi kan inte bromsa. Inte när det är kul. Utmattningsåldern…

Såklart vill även jag så mycket både på jobbet och hemma. Nu är jag ju sjukskriven för att kroppen och knoppen inte orkar hundra procent och att om jag tar i för mycket kan det förvärra eller påskynda mina symtom.

Under semestern har det ju fungerat toppenbra då jag kunnat varva aktivitet med vila när kroppen sagt till. Nu har jag jobbat en vecka efter semestern och jag ångade på med skygglappar. Glömde liksom bort hur jag fungerar.

Första veckan på jobbet var så jättekul och jag kände mig ”som vanligt”. Just det blir ett problem ironiskt nog. Nöjd att känna mig så pigg och att jag levererar. Det ger mig ju en kick. Att känna mig som frisk. Men hur mycket guldfisk är jag. Hallå!

I fredags drog däremot en kollega i bromsen och fick mig att inse att jag höll på att slå knut både på mig själv och henne. I onödan. Jag är tacksam att hon bromsade mig när inte jag själv gjorde det. På hemmafronten samma sak. Jag vill genomföra och avsluta massa projekt innan hösten drar in. Men tappar det där med vila och andas.

Många behöver lära sig att bromsa. Begränsa och kunna säga nej. Behöver mer tid för återhämtning. Att bara vara. Som en vän uttryckte det: ”Jag ska sitta på en sten vid bäcken och bara titta rätt ut”. Jag bokade snabbt in mig på ”Ellis retreat” på Gotland. Det finns säkert en sten till mig också. Så ser ni två tysta figurer på var sin sten så är det nog vi som tränar.