Ejneborn och Parkinson

Precis! Så rätt uttryckt Katarina, en av mina följare som är PS-anhörig. Citatet är från hennes kommentar till mitt förra inlägg. Den här luriga sjukdomen är föränderlig. Hur svårt är det då inte att vara anhörig. Nu har jag haft fyra fantastiskt bra dagar. Fatiguen (stark trötthet) hänger visserligen kvar men jag är van att aldrig känna mig riktigt pigg. I övrigt har jag haft några härliga uppåt-dagar. Veckan innan var motsatt men den glömmer vi bort.

Men så här är det. Det skiftar. Då är det svårt att boxa in kroppen i en struktur som någon beslutat om. Kanske det är bättre om vi sjuka verkligen lyssnar på kroppen och anpassar oss efter vad den orkar. Och när den orkar. Då kanske vi håller längre i arbetslivet som alla vinner på.

Det är inte ovanligt att jag sitter på jobbet , har haft flow ett par timmar och sedan får en hjärntrötthet som smäller till. Ridå ner. Vad håller jag på med och vad ska jag göra. Kola i huvudet. Då är det bättre att gå ifrån och fortsätta efter en paus.

Den här tiden på året kan suga musten ur vem som helst. Eller åtminstone i år då vädret, i åtminstone Stockholmstrakten, är det sämsta på länge. Har nog aldrig upplevt så många grå regniga dagar som denna höst. För vinter kan man inte kalla det… Men till jul hoppas jag innerligt på lite snö som lättar upp livet.

Många av oss PS-sjuka brottas under normala förhållanden med brist på motivation och initiativkraft. Motorstopp med rykande överansträngd motor.  Det är så ohyggligt svårt att komma igång. När man sedan väl kommit igång räcker inte batteriet länge, förrän man är helt slut.

Snälla, snälla ge oss lite vit vinter och lite uppiggande solstrålar. Nu är vi många som går på knäna.  Glöm inte att lyssna på kroppen. Fundera på vad som är viktigast idag och vad som funkar idag.

Snart är det vintersolstånd och då vänder det 🙂