”Johanna on my shoulder”

Igår var det min sista dag på Olivia Rehab. Det har varit som att få en hel-service två gånger i veckan under en lång tid. En lagom lång tid för nu har jag flera verktyg och ska bara hitta vilka jag behöver använda och när. Jag kommer att sakna många av er. Vi har verkligen skrattat mycket. Jag bjöd på tårta och det blev ett härligt kram-kalas.

När jag började var min tro att det viktigaste för mig var att lära mig förebygga alla fysiska problem jag kan vänta mig. Jag tycker den individuella sjukgymnastiken har varit fantastiskt bra. Jag har flera övningsprogram som kan hjälpa mig att hålla i gång kroppen vad gäller rörlighet, styrka och balans. Jag har inte så mycket problem än och nu har jag verktyg att fortsätta förebygga.

Vad jag inte förstod var hur mycket min insida behövde hjälp med. Den medicinska yogans fokus, andning och rörelser kommer jag fortsätta med. Vilken skillnad. Mitt stressystem som står på alarmläge får en stunds lugn och ro. Mirjams tteam-massage var räddningen en dag. Alla samtal hos ”Johanna on my shoulder” har också varit otroligt givande. Jag har kommit långt med ”insikter” men har nu bland annat jobbat kring ”medvetande”. Ängel-övningen var ett fint avslut på min ”olivianska tid”. Hoppas få komma tillbaks i framtiden. Ju mer Olivia desto mer livskvalitet! Och måste bara avsluta med ett Bonk bonk tut tut!! Tack Sandra för din energi.

Hur det står till med mina blåmärken. Jo tack bättre och bättre dag för dag. Kvarstår ett horn i pannan (där smällen tog) och lite olika färger runt ögat. Men känns bra.

En hjärtevän skickade ett fint meddelande apropå min ofrivilliga blåtira som jag vill dela med mig av..
”…läste en bok (Sandvargen av Åsa Lind) för killarna när de var små och minns en berättelse om ”modiga märken”… Eva – du är modig på riktigt!!

6 reaktioner på ””Johanna on my shoulder”

  1. lottapetterssonjjgruppense januari 24, 2020 / 5:45 e m

    Låter som en bra rehab, finns Oliva i Norrort?
    Du är inspirerande, var nu rädd om dig❤️

    Gillad av 1 person

  2. lenasjostrand januari 25, 2020 / 3:35 e m

    God Morgon Eva,

    vilken härlig kommentar, blåmärken ar som medaljer……
    Alltid lika kul att läsa din blog. Själv har jag haft ett litet dip och inte orkat vare sig läsa eller skriva.
    Intressant att läsa dina erfarenheter från rehab. Som du vet bor jag i Holland och följer jag det Hollandska systemet.

    jag har just varit inlagd i en manad pa rehab i Klimmendaal i Arnhem.Dom ville kolla att jag var bra inställd nar det galler medicinering.
    Jag fick ett eget rum pa en avdelning med 15 personer, alla som behandlades dar var personer med neurologiska sjukdomar. Dom flesta hade haft en hjärnblödning, vi var 2 stycken med Parkinson. Den andra personen med parkinson hade en aggressiv from av parkinson och hade haft det i 2 ar. Han var sa otroligt dålig att jag i jämförelse med honom nästan tyckte jag var frisk och jag ar tacksam att det inte har samma sorts Parkinson.
    Behandlingen innebar att vi alla skulle försöka leva ett regelbundet liv, att vi skulle inse vikten av att ata, sova och ta medicinen pa relbundna tider

    Vi at alltid tillsammans klockan 08.30, 12.30 och 17.00 . Jag fick aka hem over helgerna, från Fredag 16.00 – sondag 20.00
    Vi hade alla samma revalidatie lakare.
    Vi fick allihopa regelbundet behandlingar efter vara egna behov.
    Mitt schema innehöll dessa behandlingar:

    Fysiotherapie med möjlighet till privat bad med egen fysioterapie och vi simmade 2 ggr i veckan i 21 graders vatten, det ingick även gymtider 2 ganger i veckan och individual träning vilket gav mig mycket. Jag fick rådet att använda en sorts stödstrumpa for dropfot som har hjälpt mig mycket. Tack vare detta hjälpmedel kan jag nästan ga som en vanlig människa.

    Jag fick logopedie eftersom min rost har blivit mycket skörare och otydligare.

    Jag träffade en psykolog en gang i veckan.

    Ett av mina problem ar att jag har blivit kaotiska och har svart att planera och inskatta tider. Jag blir hängandei vid datan Mitt logiska tankande har blivit samre och jag har haft en ergoterapeut som ha hjälpt mig med detta. Jag kommer att fa hjalp att organisera upp mitt liv igen och jag far hjalp 3 timmar i veckan i 4 manader EUR Pris EUR 18,50 i månaden. Via henne har jag också fatta hjalp med att fa en städerska 3 timmar i veckan for EUR 18,50 per manad.

    Denna manad som jag lag inskriven ar nu slut och jag ska borja att fa behandlingar dagtid pa alla dessa olka avdelningar. Det kanna mycket bättre.

    Det fanns en Parkinson sjuksköterska som sa till mig:
    Lena du ar som en fjaril, du reser från plats till plats och vill hels fortsatta leva som du alltid har gjort. For dit egna basta maste du ta det lite lugnare.
    Men det ar inte lätt for en person som ar van att gora 10 saker samtidigt.

    Jag har haft problem att ta medicinen i tid men har nu fatt plastpåsar pa rulle med min medicin datum och klockslag, det ar verkligen toppen
    .
    Jag skulle fa en DBS operation men har skjutit pa den, ar lite oroligt att det inte passar mig.

    Jag ska försöka leva efter mina regler och sist men inte minst vill jag saga att jag ar nöjd med behandlingarna och att jag ar sjukpensioner.

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson januari 28, 2020 / 8:11 e m

      Tack Lena för att du delar med dig. Intressant att höra hur olika det kan fungera i olika länder. Kram och lycka till!

      Gilla

  3. Ewa Wikestam januari 28, 2020 / 7:37 f m

    Hej igen! Kan inte låta bli att nämna några om min relation till F-kassan efter att ha läst om dina erfarenheter. De första åren hade jag en personlig handläggare som senare drogs in. Han envisades med att skriva en REHABILITERINGSPLAN!!!!!???. som skulle visa hur jag skulle bli helt arbetsför. Jag försökte förklara för honom att jag har en obotlig sjukdom, men det verkade inte gå in. Man undrar vilka intelligenskrav de har på sina anställd?

    Ewa V

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson januari 28, 2020 / 8:05 e m

      Det beror nog väldigt mycket på hur sjuk man är. Förstår att det känns som ett hån om man är långt in i sjukdomen. Jag VILL jobba men inte att det ska riskera min hälsa eller leda till försämrad livskvalitet längre fram. Då är det bra med rehab.plan på jobbet där det framgår vilka behov jag har för att klara det. Vilka förutsättningar. Men jag kan inte heller se att jag någonsin kommer att kunna arbeta 100% igen. Om det nu är belagt att träning möjligen bromsar sjukdomen måste vi tillåtas ha tid och ork för träning för att kunna jobba något. alls. Då är 100% orimligt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s