Ejneborn och Parkinson

Vaknade en morgon den här veckan av att jag kände tårar på kinderna. Så där lite gråtsvullen och med tårfuktiga ögon. Ibland minns jag tydligt mina drömmar. Eller mardrömmar. Men jag mindes inte vad jag drömt den här gången. Tydligen något sorgligt eller hemskt. Konstigt då jag som vaken upplever att jag har en väldigt bra och lycklig period nu.

Ett av symtomen som Parkinson kan medföra är REM-sömnstörningar. I mardrömmarna flyr jag oftast från döden. Döden i form av att jag stängs in i en låda, eller i ett rum där väggar och golv rör sig inåt, instängd i något som sjunker ner i vatten, i en bil som skenar, lejon som jagar mig, eller nu senast att jag sjönk ner i kvicksand. Parkinson som spökar med brutala mardrömmar.

Någon konstaterade att jag trots allt alltid överlever. Jaaa! Så sant. Hade inte tänkt på det. Döden hinner inte ifatt mig. Jag lyckas komma undan. Jag vaknar alltid innan jag dör! Även om mardrömmarna kostar hårda smällar i huvudet med värsta blåtiran och att Mats snart sover i hockeyutrustning…

Jag äter epilepsimedicin för att tagga ner musklerna. De ska ju inte alls agera i drömsömnen. Mina signaler fungerar inte på så vis. Tacksam att det inte är varje natt. Men en spöktimme har jag vid tre/fyra då min Fitbit inte kan registrera min sömn.