Frustrerad. Irriterad. Besviken. Parkinson ger sig på mina styrkor. Så elakt. De kognitiva problemen slår mot så mycket av det som jag varit bra på. Som varit mina styrkor. Jag har alltid varit effektiv. Jag har alltid varit bra på att ha helhetsgrepp och sett strukturer. Och jag har faktiskt sällan gjort fel. Jag har alltid varit någon att lita på. Jag har alltid levererat. Mitt jobb har stor del av livet inneburit snabba puckar. Tidspress och fokus. Ofta skulle uppgifterna nästan ha varit genomförda innan de efterfrågats. Stressigt javisst men samtidigt har det inneburit en hög puls som jag trivts med. Nu tar det längre tid…
Min högra hand som är min ”viktiga hand” är mer stel och trög. Finmotoriken försämras. Den flyttar filer i datorn vilket gör mig galen. Jag får städa efter mig själv. Mycket felskrivningar. Gör om gör rätt. Värst är ändå att tankeförmågan är långsammare. Hjärnan fungerar inte som den gjort. Jag till och med tänker långsammare. Som sengångaren i Zootopia.
Den kognitiva försämringen jag känner kan ni inte se. Min förmåga till koncentration och uppmärksamhet är försämrad. Jag kan jobba på med bra flow ett tag. Sedan tar det stopp. Tvärstopp. Helt slut i huvudet. Behöver pausa hjärnan från tankearbete och intryck. Och så gör jag fel och det skaver inom mig. Ni tycker väl att jag inte ska vara så hård mot mig själv och inse att jag bara är en människa. Vet ni vad, jag förstår det helt och hållet. Logiskt. Men att känna hur en försämring sker och att den förmodligen kommer att fortsätta så är faktiskt skrämmande
För många, många år sedan fick jag ett halsband av min älskade Mats. Ett Efva Attling-smycke med inskriften ”Miss You”. Tanken var då saknaden av Tindra, vårt barn, och förstås saknaden av hela hennes framtid. Sedan har den symboliserat saknad efter fler. För bara någon vecka sedan, när jag stod vid spegeln, så såg jag förändringen i mitt ansikte. Tröttheten och ledsamheten i ögonen. Stelheten på höger sida. Sedan såg jag smycket med texten ”Miss You”. En insikt slog mig. Jag saknar faktiskt mig själv. Som jag var förr. Mina glittriga ögon som svärmor uttryckte det. Mitt driv och min energi. Min ork till bus. Min ork till socialt liv. Min ork till aktivitet. Och min kropp som då fungerade utan att jag då insåg vilken enorm rikedom det är att ha en fungerande kropp. Nu händer det saker i kroppen på grund av att den börjat leva sitt eget liv. Signalerna fungerar inte uppe i hjärnan. Nervcellerna kan inte föra vidare och ta emot signalerna. Ett riktigt jävla hjärnsläpp!
Ejneborn och Parkinson 
Så bra formulerat och beskrivet Eva – saknar också mig själv! ❤️
GillaGillad av 1 person
Finaste Inger ❤️
GillaGilla
Precis så känner jag mig med saknar den jag var ❤
GillaGillad av 1 person
💓
GillaGillad av 1 person
❤❤❤
GillaGillad av 1 person
Ja Eva, jag saknar också mina styrkor! Det är så läskigt när jag inte känner igen mig själv 😞 Jag saknar mig oxå ❤️❤️❤️
GillaGillad av 1 person
Fina Ulla ❤️
GillaGilla
Jaaaa! Du bloggar igen♥️👍
Love it♥️♥️♥️
GillaGillad av 1 person
Tack Ullis 🥰
GillaGilla
Kul att du är tillbaka – har saknat dig ❤
GillaGillad av 1 person
Åh Lotta jag saknar dig IRL 🥰
GillaGilla
Fint skrivet
GillaGillad av 1 person
Det du skriver hjälper mig att också förstå min make ❤️
GillaGillad av 1 person
🙏🏻🙏🏻🙏🏻
GillaGilla
Ja, mitt i prick ❤
GillaGillad av 1 person
Känner också igen mig…mycket av det du beskriver ligger i att åldras. Men Mr Parkinson gör allt sju gånger värre, förstås.
Men med eller utan Parkinson, så finns det de som ger upp, nästan tycker det är skönt ”att inte måsta”.
Själv är jag som du, jag vill fortfarande mer….♥️
GillaGillad av 1 person
Men attans vilken balansgång mellan Viljan och Orken.
GillaGilla