Ejneborn och Parkinson

Fem månader har gått sedan jag pausade mitt bloggande. Vad har hänt sedan dess? Pandemin har givetvis påverkat även mig oerhört. Den har begränsat livet och den skrämmer mig oerhört. Jag får dagligen jobba med min dödsångest. Jag är extremt införstådd med hur fort livet kan förändras och oerhört tacksam för det jag har. Men hur konstigt det än låter har pandemin samtidigt inneburit vissa positiva följder för min sjukdom. För jag har tvingats ta det lugnare. Jag har inte planerat och bokat upp mig så mycket. Jag har prioriterat bort mycket. Jag har framför allt lyssnat på min kropp. En dag i taget. Inte för att jag valt det utan till följd av pandemin. När jag inte klarade att bromsa själv så kom en hel jäkla pandemi och satte mig på plats. ”Johanna on my shoulder” är inte det ironiskt?

Mina motoriska symtom håller sig tack och lov i schack av medicinerna. Jag känner av en liten försämring men det är verkligen hanterbart. Skakar lite mer och får värk i handen och armen. Lite mer stel på högersidan. Lite mer av allting kan man säga. Men helt ok. Mina inre symtom varierar från dag till dag utan något mönster. Min största fiende ”Stressen”, som knaprar på mitt dyra dopaminlager, håller en lägre profil då jag mestadels är hemmavid. Jag mår helt enkelt bäst under min kork-ek. Numera har jag ju Hoffice, dvs jobbar hemifrån, och det innebär en enorm skillnad för mitt mående. Jag lever som i en skyddande dopaminbesparande bubbla. Ingen morgonstress, inget energislukande pendlande, ingen negativ storstadsstress med spring i korridorer och trappor, inte mycket press, inte så mycket intryck som ger min fatigue för stort utrymme. För den friske låter det säkert trist. Men för mig, med mina förutsättningar, är det livskvalitet att inte gasa på och tappa styrfunktionen. Livskvalitet är för mig att tillåta mig att bara rulla fram i långsamt tempo. Min trötta och trasiga hjärna behöver lugn och ro.