Är du någonsin rädd?

⁃ Äh vad ska man vara rädd för? Och varför? Det är ju onödigt. Vi ska leva NU och ha kul.

⁃ Ehh… javisst ska vi leva och ha kul. Men man kan ju ändå vara rädd ibland. För döden till exempel.

⁃ Men dör man så dör man. Då vet man ju ändå inte det, då är man ju död.

⁃ Men det vet vi väl inte…

⁃ Vad menar du? När vi är döda så är vi döda? Begravna. Borta.

⁃ Är du så säker på det? Ja den här kroppen dör förstås. Men sen då? Vad händer med resten?

⁃ Jag fattar inte. Vad menar du?

⁃ Alltså. Någon del av oss, själen, kanske finns kvar.

⁃ Äh det låter flummigt. Tror du verkligen på det?

⁃ Men jag kan få panik över tanken att inte finnas kvar med min familj. Att få vara med barnen och vara med om deras livsval och deras framtid. Att inte få vara med Mats. Det går ju inte.

⁃ Ja så är livet!

⁃ Men accepterar du bara det sådär? Får du inte ångest över tanken? Att bara försvinna?

⁃ Nej det är väl bara att gilla läget. Inget jag tänker på.

⁃ Men tänker du aldrig på HUR du dör?

⁃ Nej, verkligen inte, det blir som det blir. Det vet vi ju inget om. Eller hur? En lastbil kan ju köra över mig.

⁃ Jo visserligen. Men nu har jag en sjukdom där det är vanligt att dö i lunginflammation. Vilken panik att inte kunna använda lungorna och luftrören.

⁃ Men då är ju ALS värre.

⁃ Absolut! Men jag är ändå rädd för att dö. Även om det finns de som har det värre.

⁃ Äh tänk inte på det nu. Det är så deppigt. Nu är vi glada. Du kanske lever länge.

⁃ Mmm, ångest ÄR verkligen deppigt. Men högst ofrivilligt.

Varför är det så förbjudet att prata om döden? Och ångest? Hur tänker du? Kommentera gärna.

11 reaktioner på ”Är du någonsin rädd?

  1. Maria Vistrand oktober 30, 2020 / 8:57 f m

    Jag förstår hur du känner, även om jag mer tillhör den andra typen du beskriver. Shit happens…
    Jag är nog ganska krass, tar livet som det kommer osv.
    Men, jag förstår ångest. En stor del av att leva med P har innrburit att brottas med ångest och depression. Det är det värsta symptomet jag fick att motarbeta, för det är så ”inte jag”.

    Men för att återgå till döden och ångest runt döden.
    Nej, jag har inte ångest för att dö.
    Inte för hur, det finns hjälp att få I vården, räcker inte den till får jag väl puttas ”över kanten”, aningen för egen hand eller så vet de mina hur jag vill ha det.
    Inte för när, men jag vill vara med så länge som möjligt. Det går ju inte att påverka mer än att vara rädd om sig. Men jag försöker lämna så mycket jag kan av min kärlek och om tanke, erfarenheter och upplevelser till de mina varje dag eftersom man aldrig vet när. Eftersom man aldrig vet när så tänker jag att, ju mer de fått, desto bättre rustade är de.

    Min egen saknad efter de jag har kär skämmer mig inte hälften så mycket som tanken på att någon av dem skulle lämna innan mig.

    Att dö skrämmer mig inte hälften så mycket som att bli sittande på ett hem i långa tider innan döden. Familjens dåliga samvete…
    Eller att bli obehövd, inte kapabel att bidra, eller någon man aldrig ber om hjälp eller råd.

    Detta är inget jag går och grubblar över, att älta ligger inte i min natur och rätt medicinerad hålls P tillbaka.
    Men, jag har lärt mig vad det innebär att hantera ångest, obeskrivlig oro och depression.
    Det är en enorm energislukare.

    Istället låter jag mina åsikter kring ålderdom, sjukdom och död vara en motor för att hinna ge så mycket jag kan till de mina som jag skrev ovan.
    Jag ältar inte men att få diagnosen har inneburit en påminnelse om vad som är viktigt för mig.
    Att balansera det med en sjukdom som gör mig omotiverad, hyfsat o struktureras, och att ha svårt att planera något är trixigt.
    Men alternativet är att låta P ta över, att låta mörka tankar, ångest och oro stjäla den energi som finns kvar. Då hinner jag absolut inte ge det jag önskar till dem ikring mig.

    Idag kommer jag betala priset för att jag och äldsta barnbarnet skuttade runt på Laserdome och sköt på varandra. Idag kommer jag ha mer kramp, mer ont, vara tröttare men ändå lyckligare.
    Att få ha henne här hela höstlovet, ösa kärlek och skämma bort, veta att något jag sagt eller gjort denna veckan har utvecklat hennes person och framtid, berätta och prata, lyssna och kramas, det är för mig ett otroligt bra sätt att hålla ångest borta.

    Jag är ledsen att höra att du kämpar med dödsångest, då jag förstår Hur energikrävande det är.

    Jag hoppas verkligen att du hittar ditt sätt att hantera det, så du kan njuta fullt ut av att leva nu och ett tag till.
    /M

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson oktober 31, 2020 / 6:00 f m

      Åh Maria så klokt och fint! Tar till mig 💕 Det absolut värsta är förstås att missta någon i familjen. Vi har begravt ett barn och det är väl mycket det som gör att jag är så otroligt rädd att separeras från de mina. Klokt att rusta både sig själv och de mina med att leva fullt ut tillsammans här och nu 🙏🏻

      Gilla

  2. Helena Petrini oktober 30, 2020 / 9:02 f m

    Ovisshet – att inte veta, ”att låta världen skälva” en stund är så svårt men en del av att vara människa.
    För vad vet vi om vad som händer efter döden? Ingenting – ovisshet! Och det skapar ångest.
    Jag vill inte heller lämna, inte nu och inte sedan! Kan inte tänka mig att lämna nära och kära och allt gott i livet!
    Men jag kan försöka leva fullt ut den tid jag har och hantera ovissheten. Jag vet att om jag skapar goda minnen och avtryck finns jag ju kvar, i alla fall lite.
    Det är jättesvårt och skapar ångest, det kommer vi nog inte undan.
    Men vi får väl jobba på det!

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson oktober 31, 2020 / 6:06 f m

      Helena, tack för din klokhet 🙏🏻
      ”Här och nu – det enda ställe där livet pågår”. är mitt motto. Skapa goda minnen är ett sätt. Kram 💕

      Gilla

  3. evalindqvist oktober 30, 2020 / 4:01 e m

    Vi föds, vi lever, vi dör. Vi vet om det, vi kan det här. Tror vi. Men när vi möter döden i någon form står vi där som helt nyfödda och okunniga. Och varenda gång. Så svårt att förhålla sig till och vi blir aldrig proffs på det. Vi vill inte bli det heller, vi vill ju leva. Så svårt. Nu är det All Helgona och vi tänker kanske lite extra på våra kära vi förlorat och tankarna snurrar. Mina tankar snurrar alltid kring detta ämne och jag tillåter dem att göra det numera. Levt två tredjedelar av livet, tror jag, och det är naturligt att tankarna kommer. Tungt ämne och jag förstår att du har dem Eva. Jag är frisk nu och har tankarna ändå. Vill också följa mina barn och barnbarns liv. Vill se vad som händer med dem och vad som händer i världen. Vi får leva så mycket vi kan och njuta så mycket det går. Stora tankar, knepigt och jag blir inte ett dugg klokare efter jag uttryckt mig. Kram till dig Eva 💞.

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson oktober 31, 2020 / 6:19 f m

      Tack Eva att du delar med dig. Att även friska kan ha dessa tankar. 🙏🏻
      Tänkvärt det du skriver om att vi aldrig blir proffs på att möta döden och givetvis inte vill vara det.
      Känslan, saknaden och det insikten om det oåterkalleliga blir inte mindre av flera förluster. Tvärtom skulle jag vilja säga. Då känner vi till smärtan och fallet. Det finns inga krockkuddar som dämpar smällen. Flera smällar tär på kropp och själ.
      Och Eva, vi ska verkligen leva och njuta fullt ut 💕

      Gilla

  4. Mia oktober 31, 2020 / 8:08 f m

    För att allt kring döden är så mystisk och okänt, man vet inte vad som väntar och när det väntar. Oftast handlar främst döden ( som du beskriver) om att man inte vill skiljas från dem man älskar.
    I vårt land är det nästan tabu och ångestladdat att prata om döden, medans det i många andra länder är mer naturligt och ”accepterat ” att det är en del av livet och när döden väl inträffar så omfamnas det på ett helt annat sätt än här.
    Men visst är det ett ämne som man kan diskutera i all evighet då vi inte vet till 100% vad som väntar❤❤❤

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson oktober 31, 2020 / 8:39 f m

      Vi är väl överlag inte heller lika troende här som i många andra länder. Så skönt ändå att kunna luta sig mot att det finns något större efter vi dött. Hur som helst får vi försöka göra det mindre tabubelagt 🤗.
      Mia min Mia kram min vän 💕

      Gilla

  5. lotta oktober 31, 2020 / 1:27 e m

    Det är kanske inte är så konstigt att det kan vara svårt att prata om döden – ingen av oss vet ju vad det innebär. Man kan bara önska och hoppas (eller jag gör det).
    Att våga prata om de döda borde vara lättare – men är ju inte det för alla. Därför är den här helgen så vacker – att se alla som vill minnas, prata och tända ljus.
    Så fint som Maria skrev att försöka ge så mycket av kärlek och omtanke medan man har möjlighet. Därför kommer här en stor varm kram!

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson oktober 31, 2020 / 2:41 e m

      Jamen vilken klok reflektion med döden resp. de döda Vi som förlorat barn vill ju absolut inte att de glöms.
      Och jag håller med dig Lotta att Maria uttryckte det fantastiskt bra. 🤗💕

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s