Ejneborn och Parkinson

Ok, jag har en kronisk och obotlig sjukdom som progressivt blir värre. Läs det en gång till: …som progressivt blir värre… PROGRESSIVT! Fan, det vill ju inte jag!! Det är inte ok. Det är ju nu vi ska börja catcha in avkastningen i livet. Inget jäkla progressivt här. Jag vill inte ha en kropp som bråkar. Men det går liksom inte att strejka eller tacka nej till de symtom mr Parkinson släpar in i kroppen. Det är helt bortkastat att streta emot eller att bli bitter. Sådant har jag inte tid med. Livskvaliteten är fortfarande väldigt bra och det tänker jag inte slösa bort. Jag får göra det bästa av situationen.

Fast vissa dagar är inte min kropp på min spelhalva. Och visst, bland hamnar jag då och då på botten. Då är utmaningen att tänka ”Ok, idag är en sån dag. Då är jag nöjd med att bara vara. Inga krav på att göra. Jag försöker sänka ribban. Och kraven på mig själv. Suck så svårt men små steg är ändå några steg. Tänk alla projekt jag normalt skulle vara motor i. Jag väljer mina projekt med min hälsa i fokus. För motorn i mig är rätt usel. Tycker jag då.

Men jag har ändå en mission. Att öka kunskapen om Parkinson. Det är därför jag valde att publicera mina öppna och raka tankar i en blogg. Jag som aldrig hade läst en blogg. Det är därför jag sedan lät trycka boken. Inte för att jag skulle tjäna pengar på det utan för att det efterfrågades. Det är därför jag föreläst om just det som händer på insidan. Fast att jag i början var fruktansvärt obekväm och på gränsen till livrädd. Jag har verkligen töjt på min comfort zone. För att öka kunskapen.

Men nu då? Ja en journalist från Expressen hörde av sig och ville göra en artikel om att sjukdomen inte bara är ”gamla gubbar som skakar och stapplar fram”. Fokus var att förmedla att sjukdomen även drabbar många yngre. Som till exempel mig och Charlotte. Även om vi är långt ifrån yngst. Självklart ville vi bidra till kunskapsökning. Så i dagens söndagsbilaga till Expressen hittar ni artikeln om våra berättelser. Spring och köp.

Jag har också en idé om hur jag skulle vilja gå vidare i min mission. Jag vill prova nya vägar. Förslaget ramlade på mig och bekräftade de tankar jag haft en tid. Det här kan bli bra kände jag. Och det följer min strategi i hur jag vill gå vidare med mitt verktyg för att acceptera. Kan jag inte påverka sjukdomen då kan jag iallafall göra det bästa av situationen.